Hoppa till innehållet

Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/109

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

stationer sällskap med en av välmåga skinande präst, som vid framkomsten hyllades med hurrarop och viftningar av en stor människomassa, där man såg unga och gamla, män och kvinnor. Förmodligen en helt vardaglig företeelse.

THE FIGHTING SPIRIT

Irländarens fromhet har aldrig tagit form av den »samvetsömhet» som i vårt vida mindre religiösa land förbjudit så mången yngling att bära vapen till fosterlandets försvar. The fighting spirit är måhända irländarens mest framträdande karaktärsdrag. Han är alltid redo to fight, vare sig det gäller att dränka sin motståndare i vältalighetens ordflöde eller anfalla honom med vapen i hand. Om seger eller död väntar bekymrar honom föga. Han är aldrig rädd om sitt eget liv och ännu mindre om andras. Från urminnes tider åtnjuter han rykte såsom världens bäste soldat. Nelson, Wellington och Kitchener voro irländare, likaså många av Amerikas, Spaniens, Frankrikes och Österrikes bästa generaler. Att det amerikanska frihetskriget slöts till Englands nackdel berodde till stor del på de irländska brigadernas lysande insatser, till vilkas ära Washington valde fältropet St. Patrick, och i boerkriget var det irländska frikårer som länge gjorde England segern stridig. To fight the English har alltid varit irländarens favoritsport.

Under de stora äventyrens glansdagar stod det irländska duellväsendet på mycket hög nivå. D’Artagnan och Cyrano de Bergerac voro beskedliga

103