Hoppa till innehållet

Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

som under befrielsekriget 1918—1921 och inbördeskriget 1922—1923. Under det förra yttrade sig nationalhatet i grymheter som skrivit mörka blad i Irlands historia. Men grymheter förekomma tyvärr i alla krig, och där en till förtvivlan bragt befolkning reser sig mot en militärt organiserad fiende är en »human» krigföring utesluten från möjligheternas område, och det lömska och mordiska gerillakriget blir en tvingande nödvändighet. När fred slöts genom traktaten år 1921, vari flertalet irländska patrioter ej funno den fullständiga oavhängighet för vilken de kämpat och lidit, uppblossade ett nytt krig mellan extremisterna, vilka ville föra kampen till slut, och de besinningsfulla, som funno att det bästa var det godas fiende. Men det märkliga var, att ehuru det nya kriget fördes med nästan samma grymhet som det föregående, saknades alla känslor av inbördes hat. Striden fördes ej mellan fiender utan mellan patrioter, vilka i själ och hjärta kämpade för samma mål, det gemensamma fosterlandets bästa, och som respekterade och älskade varandra. Det är nu två och ett halvt år sedan striden avblåstes, efter att hava kostat Irland nästan oersättliga förluster av liv och egendom, men aldrig har jag i tal eller skrift hört ett hätskt omdöme om dem som dragit dessa olyckor över landet. När the irregulars åter trätt ut genom fängelsets portar hava de mötts av utsträckta händer och vänliga ögon. Häri ligger en yttring av ett annat irländskt nationaldrag, ridderligheten.

Det hat och de grymheter, som präglat irländarens genom sekler förda frihetskamp, hava sin innersta rot i hans glödande patriotism, i hans varma

105