fredsfår i jämförelse med Hyacinth O’Rorke, som promenerade ut efter frukosten med pistolen i ena handen och ridpiskan i den andra, i glad förhoppning att få en animerad skottväxling med någon snarstucken herre som fattade humör över ett piskrapp i ansiktet, eller Jack Taafe, som red omkring på en svanslös häst, spejande efter den fräcke som understod sig att draga på munnen. Duellerna utkämpades efter mycket korrekta och gentlemannamässiga former, och en sträng hederskodex stadgade förbud för varje slag av »sham fight», såsom att skjuta utan att sikta eller på annat sätt skona motståndarens liv.
Duellraseriet, liksom stridslystnaden i övrigt, måste ses från historiens synvinkel. Irländaren levde under ett nästan permanent osäkerhetstillstånd, utan trygghet för liv och gods. Han svävade i ovisshet om vad morgondagen bar i sitt sköte, och då var det förklarligt att han levde för dagen och tillbragte natten i sus och dus. Under det vilda dryckeslaget fälldes lätt ett och annat ord som borde varit osagt och som fordrade »satisfaktion».
Och det var icke endast herremän som avgjorde sina små tvistefrågor med vapen i hand. Irländaren är aristokrat av Guds nåde; den fattigaste farmare är stolt över sina anor och känner sitt stamträds förpliktelser. Därtill har han ett minne som ej räknar med år utan med århundraden. Om Pats farfars morfars farfar dräpt Mikes morfars farfars morfar ansåg sig Mike hava fullgod anledning att spräcka Pats skalle med knölpåken.
Aldrig har the fighting spirit fått så riklig näring
104
