såsom fiender beträtt dess jord men inom kort blivit mera irländska än irländarna själva — hibernicis ipsis hiberniores. Märkligt är att denna devis kan tillämpas icke blott på dem som blevo irländare, utan även på dem som varit irländare. Emigranternas avkomlingar hava aldrig upphört att i Irlands folk se sina naturliga landsmän, följa deras öden, deltaga i deras strider.
Skarpast framträder detta i U. S. A, där man ännu kan tala om en irländsk nation. Den svenska emigranten blir inom få år amerikan och hans son 100 % amerikan, men irländaren förblir irländare; han kan aldrig frigöra sig från the spell of Ireland.
I mars 1914, då Home Rulefrågan satte irländarnas heta blod i svallning och inbördeskriget stod för dörren, sammanträffade jag i New York med en redaktör, som förklarade att: »så snart det första skottet smäller skola enbart från denna stad 5,000 män strömma till fanorna». »To fight for Home Rule» frågade jag i min oskuld. »No, to fight Home Rule» blev det temperamentsfulla svaret. De 5,000 voro således f. d. Ulstermän; huru många tusen skulle hava kommit från det motsatta lägret?
En dag hade jag ressällskap med ett par medelålders, välklädda damer, vilkas kappsäckar vittnade om att de voro hemvändande emigranter. Då tåget susade fram genom välkända nejder tryckte de varandras händer och framviskade kära namn på gamla kyrkor, oansenliga byar, torftiga stugor. Deras skälvande läppar och tårade ögon vittnade om en
