våldsam sinnesrörelse: de kände sig åter under the spell of Ireland, deras fattiga, skövlade, förblödda fosterland.
Irland har blivit kallat Europas fattighus, och
sannolikt finnes intet annat civiliserat land där
folkets flertal levat under sämre ekonomiska
förhållanden. Efter Cromwells »pacifikation» var landet en
ödemark och efter konfiskationen bedrevo dess nya
herrar — the absentee lords — en hjärtlös
utsvältningspolitik mot den infödda befolkningen. Ännu
under det gångna århundradet var det ej ovanligt
att arrendatorns familj bodde i en torvhydda utan
eldstad i broderlig sämja med sin ende vän grisen,
»the gentleman that pays the rent». Men intet folk
har mera undergivet burit fattigdomens börda. Så
länge Paddy kan äta sig mätt av potatis är han nöjd,
när skörden är dålig svälter han och när den slår
fel dör han utan klagan. Men hur fattig han än är
står hans dörr öppen för den hungrande
vandringsmannen, och sällan faller han offer för frestelsen
att olovligt skatta sin välmående grannes förråd.
Gästfrihet och ärlighet äro irländska
nationaldygder.
Irländaren är en utomordentligt älskvärd människa; han är kvick och spirituell, vänlig och artig, han har ett poetiskt och musikaliskt sinne, och även under hemsökelsens tyngsta dagar har han bevarat sina kulturella intressen. Thackeray, som eljest var ganska snäv mot irländarna, kände sig mäkta
110
