imponerad av att höra trasiga vetenskapsmän föreläsa för trasiga gentlemen. Även i fattigdomens trasor uppträder irländaren med värdighet, man kan nästan säga med grandezza.
Då jag här sökt skildra den irländska
folkkaraktärens mest framträdande drag väntar jag att
mötas av den invändningen, att the »soul of Ulster»
lyckats bevara sin anglosaxiska renhet, obesmittad
av den keltiska rasens ofullkomligheter och brister.
Jag vet att denna uppfattning är ganska vanlig i
Ulster och det faller mig icke in att bestrida dess
riktighet. För min ringa del har jag dock trott mig
finna att religiositet, för att icke säga bigotteri, är
lika utmärkande för Ulster som för Munster och att
the fighting spirit ingalunda slumrar i the Six
Counties. Den protestantiske Ulstermannen kan icke
räknas till de förtryckta, snarare till den gynnade; han
har kunnat säga sin mening rent ut — och det har
han gjort med en tydlighet som icke lämnat något
Övrigt att önska. Han är mindre spirituell men mera
praktisk, mindre listig men mera brutal.
Dessa divergenser äro dömda att utplånas eller åtminstone utjämnas när drömmen om ett United Ireland en gång blir verklighet.
Beauty is not rare in the land of Paddy.
Thackeray.
I varje New Yorks gathörn står en irländsk poliskonstapel, och i nio fall av tio är han rödhårig
