officerarna grepo efter sina revolvrar, men de voro försvunna och Mick med dem.
En tredje gång hade polisen omringat hela det kvarter, vari han för tillfället uppehöll sig, och undersökte noga hus efter hus. Under tiden promenerade en stilig sjuksköterska lugnt och värdigt ut genom en port, vördnadsfullt hälsad av soldaterna. Det var den vackre Mick!
Såsom ledare av den republikanska arméns operationer var Michael Collins oöverträfflig. Han blev de engelska truppernas ständiga plågoande, han var överallt och ingenstädes; den ena dagen stoppades fientliga bilar av nedfällda träd och beskötos från bakhåll, nästa dag måste black-and-tans hals över huvud fly från en antänd kasern, den tredje dagen, eller rättare natten, blev en polispatrull beskjuten vid passerande av en mörk gata i Dublin o. s. v. Och under allt detta utvecklade han en »arbetsglädje», en tjuvpojksaktig munterhet som gjorde honom till folkets avgud. De engelska officerarna bragtes hart när till förtvivlan. Förgäves satte de höga pris på hans huvud: ingen skurk var nog usel att vilja förråda Mick.
I juni 1921, då Lloyd George såg sig nödsakad att inleda fredsförhandlingar med Dail Eireann, visade sig Michael Collins vara icke blott en krigare utan en statsman av mindre vanliga mått. I oktober finna vi honom och Arthur Griffth som Dail Eireanns representanter vid förhandlingarna i Downing Street, varvid det säges att Lloyd George blev så imponerad av Michael Collins att han i den avskydde ledaren av »the murder gangs» fann »the bravest representative of a valiant race». Och den
118
