kraftkarl, ehuru från en annan sida, i det han varmt vädjade till Ulsters patriotism och hävdade dess oavvisliga plikt att draga svärdet mot imperiets fiender. Home Rulefrågan skrinlades till krigets slut och Carson ingick i regeringen, först såsom Attorney-General, sedan som sjöminister.
År 1920, då Home Rule förslaget åter framlades, ehuru i en modifierad form, med ett särskilt nordirländskt parlament, gav Carson därtill sitt bifall, dock utan entusiasm. Påföljande år avsade han sig såväl ledamotskapet i detta nya parlament som ledarskapet för Ulstermännen i det brittiska parlamentet, varefter han utnämndes till Lord of Appeal.
Därmed är dock icke Lord Carsons politiska livsverk avslutat, ty i Englands överhus har hans mäktiga stämma mer än en gång sagt regering och parlament beska sanningar. Så t. ex., då Lloyd George framlade sitt förslag till traktat med Dail Eireann, yttrade sig Carson sålunda:
»Dessa villkor har Ni tvingats att godkänna med revolvern riktad mot Eder panna, emedan Ni blivit slagen av Sinn Feins armé. Tillåt mig säga Eder, att Ni härmed inför det brittiska imperiet, inför Indien, Egypten, ja inför hela världen måst göra den pinsamma bekännelsen att Ni saknar pengar, män och medel till att återställa lag och ordning i ett land på några mils avstånd från Englands kust.»
Huruvida Lord Carsons kraftpolitik alltid varit till nytta för Irland undandrager sig mitt bedömande. Han är en mycket omstridd man; i Belfast är han the Grand Old Man, i Dublin kallas han the Grand Lama. Men rent mänskligt sett gör han det välgörande intrycket av en man som vågar sjunga
126
