Utifrån liksom inifrån hotas Erins gröna ö av förstörelse, och om något hundratal miljoner år är måhända the Irish Question bragt ur världen.
I gamla goda och fredliga tider, då klanhövdingarnas muntra stridsrop skallade över berg och dalar, var det irländska landskapet förskönat av en rik skogsvegetation. Men våra kära förfäder, de skandinaviska vikingarna, sökte gärna »röka ut» de motspänstiga infödingarna ur skogens gömslen, och verket fortsattes målmedvetet och framgångsrikt av Cromwells fromma puritaner. Nu äro stora delar av Irland skoglösa, men torvmossarnas tysta vittnesbörd ger en aning om huru skönt och rikt Irland en gång måste hava varit.
Irlands havsomflutna läge och dess närhet till golvströmmen ger förklaringen till dess fuktiga och tempererade klimat. Nederbörden är betydligt större än i England, »värmeböljan» är ett okänt begrepp, och i södra Irland sjunker temperaturen sällan under fryspunkten. Från agrikulturell synpunkt borde ju ett sådant land vara ett Eldorado, och bättre betesmarker finnas förvisso ej i Europa. Det är icke utan skäl som Irland benämnes »den gröna ön» eller »smaragdön». Men den rikliga och jämna nederbörden, som i så hög grad befrämjar gräsväxten, försvårar å andra sidan sädeskulturen, och detta är en förklaring — ehuru icke den enda — till att åkerbruksnäringen är så föga utvecklad.
