För att göra rättvisa åt våra förfäders minne vilja vi dock framhålla, att de icke endast förstörde gammal kultur utan även skapade nya värden. De voro väl förfarna i varuutbyte och sjöfart, de byggde hamnar och grundlade samhällen. Waterford, en av Irlands förnämsta hamnstäder, leder sitt upphov från vikingarnas »Vedrfjord», Wexford från »Weissfjord», och även Dublin, Cork och Limerick räkna sina anor från vikingatiden.
Om Irlands konungar och hövdingar kunnat hålla fred inbördes och organisera ett gemensamt försvar, skulle vikingarnas invasion snart hava hejdats. Men icke ens den gemensamma faran kunde förmå dem att bilägga sina tvister. Det var först mot slutet av 900-talet, som vikingarna på allvar började oroas av förenade irländska trupper, vilka gång efter annan tillfogade dem blodiga nederlag.
Irlands frihetshjälte var Brian Boru, född 941. Han lyckades kuva en mängd oroliga och rebelliska hövdingar och regerade länge såsom storkonung, varunder han återuppbyggde kloster, byggde fästningar och i övrigt ökade landets välstånd. Under denna tid höllo sig vikingarna stilla i sina hamnstäder.
Men lugnet blev ej långvarigt, ty vikingarna, understödda av förrädiska irländska hövdingar, gjorde en kraftansträngning för att bryta Brians välde. Och så utkämpades år 1014 vid Clontarf nära Dublin det ryktbara fältslag, som blev avgörande för Irlands öde. Vikingarna anfördes av den fruktansvärde Broder, »vars svarta lockar voro så långa att han fäste dem under sitt bälte». Striden varade hela dagen och slöts med vikingarnas
20