nådigt gapskratt. När slutligen en av earlens vedersakare i förtvivlan utbrast: »Eders Majestät, hela Irland kan icke styra den här mannen», ropade konungen förtjust: »Gott, då skall han få styra hela Irland.» Och det gjorde han med berömmelse i 36 år.
Efter den store earlens bortgång tilltog anarkien såväl inom som utom the Pale, och slutligen måste även de stridande klanhövdingarna med grämelse inse att endast en stark centralregering kunde bliva Irlands räddning. År 1541 sammankallades parlamentet i Dublin, varvid de förnämsta hövdingarna voro inbjudna, och konung Henrik VIII utropades enhälligt till konung över hela Irland. Så var den engelska erövringen äntligen bragt till fullbordan.
De följande sex åren kännetecknade den lugnaste perioden i Irlands historia. Konung Henrik var en sträng landsfader men på samma gång en klok man, som förstod irländarnas skaplynne och sökte taga dem med lämpor.
PROTESTANTISMENS INFÖRANDE
Henrik VIII efterträddes av sin son Edward VI, som fattade det ödesdigra beslutet att påtvinga irländarna den protestantiska religionen, och kyrkans primat flyttades från Armagh till Dublin.
Sex år därefter inträdde emellertid en reaktion, då Edvard efterträddes av den katolska Maria. Men efter henne kom den stora Elisabeth, under vars regering England blev den protestantiska kyrkans säkraste stöd. Nu började de grymma religionsförföljelser, som bragt så mycket elände och
26
