trodde sig säkrast kunna rädda genom att befria dem från deras syndiga kroppar.
I spetsen för en stark armé med infanteri, artilleri och kavalleri landsteg Cromwell på hösten 1649 i Dublin och grep sig genast an med belägring av det befästade Drogheda, som efter ett fruktansvärt bombardemang måste öppna sina portar, varvid hela garnisonen jämte munkar och stadsbor skoningslöst mördades. Sedan drog han vidare söderut, nedslående allt som kom i hans väg, och inom två månader hade Wexford delat Droghedas öde. Motståndet blev nu mera lamt, och redan följande vår ansåg sig Cromwell hava personligen gjort nog för Irland, som han överlämnade i sin måg Iretons och sin general Ludlows omvårdnad. De fullgjorde sitt värv med energi och framgång och fingo god hjälp av pest och hungersnöd. År 1652, då landet var en ruinhög och folkmängden minskad från 1,500,000 till 1,000,000, ansågs Irland vara nöjaktigt pacificerat.
TO HELL OR TO CONNAUGHT!
Emellertid var Cromwell övertygad att den irländska frågan ej kunde anses vara löst på ett för framtiden betryggande sätt så länge ännu 800,000 papister tillätos att fritt trampa Irlands jord, och som han var en man som aldrig nöjde sig med halvmesyrer, beslöt han att sammanfösa hela sällskapet i någon otrevlig landsända och sedan »utplantera» sina puritaner över det övriga landet. Shannon befanns utgöra en lämplig gräns mellan det gamla papistiska Irland och det nya puritanska England,
32
