sällskap, och tusenden av deras medlemmar dömdes till straffarbete eller deportation, bland andra Arthur Griffith. Flertalet voro, för att citera en irländsk historieskrivare, »lika oskyldiga till upproret som premiärministern själv».
Även mordet på Mr Skeffington blev föremål för krigsrättens prövning, med det resultat att den befälhavande officern dömdes att såsom kriminaldåre hållas inspärrad »during His Majesty's pleasure».
EFTERDYNINGAR
Mr Asquiths »kondoleansbesök» på Irland, varunder han »öppet och frimodigt» diskuterade situationen med fängslade upprorsmän, gjorde en storartad effekt, ehuru icke alls den beräknade. Irländarna sågo däri endast ett valhänt försök att urskulda den brutala straffpolitiken; och när premiärministern efter hemkomsten dekreterade att en ny försonlig politik måste inledas, framstod påskupproret som ett synnerligen lyckat äventyr, ett viktigt steg mot Irlands frigörelse. Liksom Wellington år 1828 av fruktan för inbördeskrig nödgats resignera inför katolikernas krav på medborgerliga rättigheter, hade nu Asquith låtit skrämma sig av en liten dödsföraktande skaras vädjan till vapnen. De avrättade och fängslade upprorsmännen, vilka i den allmänna opinionen framstått som vanvettiga brottslingar, blevo nu folkhjältar och martyrer, och Sinn Feins program omfattades med växande entusiasm.
I december 1916 avgick Asquith som premiärminister och efterträddes av Lloyd George, som likaledes strävade att återerövra Irland genom
