tillmötesgående och mildhet. En del av de fängslade rebellerna benådades redan vid jultiden, de övriga i juni 1917.
Under detta och följande år gjorde Lloyd George upprepade försök att finna en för Irlands olika partier acceptabel lösning av Home Rule problemet, men förgäves. Oron växte dag för dag, vid alla parlamentsavtal segrade Sinn Feins kandidater, och De Valera och hans meningsfränder förde en allt hetsigare propaganda. Nya arresteringar företogos, varvid fångarna började tillämpa en ny form av passivt motstånd: hungerstrejken. Fängelseläkarna försökte hålla dem vid liv genom tvångsmatning, men sedan Thomas Ashe, en av det mest kända deltagarna i påskupproret, avlidit i följd av oskicklig behandling, måste de övriga frigivas, vilket icke alldeles utan skäl betecknades som en ny seger för Sinn Fein.
Vid världskrigets utbrott hade Sir Edward Carson och John Redmond sida vid sida proklamerat Irlands moraliska plikt att ställa sig på imperiets sida, och tiotusentals Ulster Volunteers och National Volunteers inställde sig frivilligt under fanorna. Ulstermännen, vilka helt nyligen hotat med väpnat uppror mot Home Rule lagens genomdrivande, mottogos med öppna armar och tillätos att bilda egna regementen under egna fanor, under det att sydirländarna bemöttes med ohöljt misstroende och blevo instuckna i engelska regementen. Detta väckte förklarligt nog ont blod, rekryteringen avtog hastigt och flertalet volontärer slöto sig till the Irish Volunteers, vilka från början förklarat sig villiga att försvara Irland men icke England (s. 52)
60
