och lyckades väcka ett allmänt intresse för Irlands frigörelse. Redan i mars antog representanternas hus följande resolution:
»Det är Förenta Staternas allvarliga förhoppning att den fredskonferens, som nu är samlad i Paris för att överväga de olika folkens rättigheter, skall upptaga till välvillig prövning Irlands krav på självbestämmelserätt.»
Den 17 maj riktade de irländska delegerade till presidenterna Clemenceau och Wilson en begäran att såsom representanter för Irlands lagliga regering få deltaga i fredsförhandlingarna, vilket dock från båda hållen avslogs.
Under detta år började irländarnas passiva motstånd allt mer övergå i gerillakrigets blodiga former. Redan den 19 januari blevo i Tipperary två polismän nedskjutna av Dan Breen och hans vänner (s. 150), och därpå följde en lång serie av angrepp på polis och militär. Stor sensation väckte ett mordiskt attentat mot generalguvernören Lord French, som endast genom en tillfällighet undgick att bliva skjuten. (s. 152).
Den irländska poliskåren, the Royal Constabulary Force, var vid denna tid en »semi-militär» organisation, beväpnad med gevär och kulsprutor. Dess medlemmar synas i stort sett hava varit lojala och aktningsvärda medborgare, som med moderation och urskiljning sökt fullgöra sina allt annat än angenäma plikter. Men allt efter som våldshandlingarna tilltogo blev deras ställning outhärdlig. Den ena konstapeln efter den andra blev lömskt
62
