öppenhet som ej lämnade mycket övrigt att önska. »The Four Courts», justitiepalatset, besattes av en stark avdelning republikaner under befäl av Rory O’Connor, en namne till Irlands siste Ard-Rig, och förvandlades metodiskt till en stark fästning — mitt i huvudstaden, mitt för näsan på Irlands nationalhjälte, den oövervinnerlige Michael Collins! Proklamationer utdelades, vari förklarades krig mot England, och den 22 juni blev fältmarskalken Sir Henry Wilson mördad i London.
Det blev nu klart såväl för den brittiska regeringen som för Fristatens provisoriska regering, att om ordningen ej kunde återupprättas av irländarna själva måste brittiska trupper ånyo blanda sig i leken. Fyra dagar efter Wilsons mord blev the Four Courts, som rebellerna under tre månader ostört fått hålla besatt, utsatt för ett fruktansvärt bombardemang av Fristatens trupper. Den förnämliga byggnaden blev svårt ramponerad, och snart måste Rory O’Connor kapitulera på nåd och onåd. Byggnaden besattes av trupperna — och omedelbart därefter inträffade en fruktansvärd explosion, framkallad av en före rebellernas avtåg anbragt mina. En stor del av byggnaden nedrasade, biblioteket flög i luften, arkivets skatter ströddes bokstavligen för vinden. Samtidigt angrepos rebellernas övriga högkvarter och scenerna från 1916 upprepades under broderkrigets ännu mera vederstyggliga form. Sackville Streets ruinhögar tillväxte dag för dag under en veckas tid. Den sista rebellavdelningen som gav sig stod under befäl av general Cathal Brugha, Michael Collins’ intime vän och en av befrielsekrigets heroer. Men själv föredrog han döden; ensam
74
