rusade han ut ur den brinnande byggnaden, avfyrande skott på skott tills en salva sträckte honom till marken.
Därmed var upproret kvävt i Dublin, men de Valera och hans män tände facklan över hela det övriga Irland. Själv var han upprorsarméns nominella överbefälhavare, men den verkliga militära ledaren var Erskine Childers (s. 122). Kriget fördes nu icke längre mellan irländare och engelsmän utan mellan två avdelningar av the Irish Republican Army, the Freestaters och the Irregulars, båda lika bevandrade i gerillakrigets finesser. I två avseenden kunde man konstatera betydliga olikheter i krigföringen. Den ena olikheten bestod däri, att vardera parten uppenbarligen sökte i det längsta skona motståndarnas liv. The fighting spirit var mindre glad och mindre grym. Att skjuta engelsmän var en angenäm rättighet, att skjuta gamla vapenbröder blev en smärtsam skyldighet. Därför utspelades — åtminstone under den första månaden — mången »sham fight» med förfärligt vapengny och oväsen men mycket ringa blodspillan. Den andra olikheten, som framträdde uteslutande hos the irregulars, var däremot av odiös natur: den yttrade sig i en planmässig förstöringslusta, som ställde black-and-tans’ bravader i skuggan. Man förstörde allt som över huvud taget kunde förstöras, hus, broar, landsvägar, telegraflinjer, järnvägar, lokomotiv och vagnar. Man fick det inintrycket att De Valera åsyftade intet mindre än att helt ödelägga sitt älskade Irland. The island of saints hade blivit the island of demons. »Dårhuset har öppnat sina portar», utbrast Arthur Griffith i förtvivlan.
