Hoppa till innehållet

Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Så rasade broderkriget under ett helt år med ständigt växande bitterhet. Arthur Griffith, som under mer än 20 år hjältemodigt burit fattigdom, förföljelse, husvisitationer, fängelsestraff, kunde icke uthärda att se det land, vars frihet till största delen var hans verk, sönderslitas av dess egna barn. Hans krafter sjönko dag för dag, och den 10 augusti slocknade hans livsgnista. Sex dagar senare stupade Michael Collins i ett bakhåll.

Den 6 december 1922, årsdagen av traktatens undertecknande, blev den Irländska Fristatens konstitution ratificerad av det brittiska parlamentet och den provisoriska regeringen ersatt med the Executive Council med William Cosgrave som president. Följande dag nedsköts på öppen gata en av de nyvalda parlamentsledamöterna, Sean Hales. Detta var en av de mest uppseendeväckande yttringarna av en ny terror, som bestod i »avskaffande» av Fristatens lagliga funktionärer — och deras anförvanter! Inrikesministern Kevin O’Higgins fader blev mördad, likaså en farbror till presidenten Cosgrave. Ministrarna måste dag och natt vistas i regeringsbyggnaden, som var bevakad av militär och förskansad som en fästning. Deras ställning var i allmänhet ytterst pinsam, då flertalet hade vänner och anförvanter bland upprorsmännen. Eoin Mac’Neill hade två söner i Fristatens armé och en son i den republikanska.

Den mildhet som länge visats upprorsmännen hade endast ökat deras fräckhet, och regeringen fann sig slutligen ställd inför två alternativ: att kapitulera inför revolvermynningens hot — liksom England fått göra året förut — eller att låta lagens hela

76