Den här sidan har korrekturlästs
33
Du sådde blommor i mitt hjerta,
De wille mogna — deras wår
Förswann då solen gick ur hjertat,
Och tom min andes lustgård står.
Mitt hjerta log åt lifwets smärta,
Jag trodde mig en gudason.
Men o, jag har ett menskligt hjerta
Hwars glädje endast war ett lån.
Men se ej på de bleka kinder,
Som tyda hjertats stilla död,
Och glöm den lyra, hwilkens toner
Förr till din skönhets ära ljöd.
Dock än förnim de sista orden,
Dem kärleken will sjunga dig:
Af allt det herrliga på jorden
War du det dyraste för mig.
Så blomstre skönhet på ditt anlet,
Så lefwe blyghet i din själ,
Och lefwe lycklig den jag älskat
Och älskar ewigt än — farwäl!
5
