Den här sidan har korrekturlästs
67
Wid ett barns död.
Jag gick på blomsterängen
Der mejarns lia gått,
Der hade rosor blomstrat,
Der hade blommor stått.
Jag tog en bruten blomma,
Som tyst på ängen låg.
Djupt i dess kalk med bäfwan,
Så frågande, jag såg:
Hwi war ditt lif ej längre,
Hwi war din tid få snar,
Såg om du fröjdat någon,
Såg om du lefwat har?
Då log hon mot mig sorgligt,
Hon log och sade så:
Wäl har min tid sig skyndat,
Jag fröjdat har ändå.
