bondflicka. Följden var, att ryttarna snart upphunno de båda vandrarna.
De ridande voro tio till antalet. De två, som kommo främst, tycktes vara högt uppsatta personer och de övriga deras uppvaktning. Det var ej svårt att se, vad den ene av dessa herrar hade för ställning. Han var tydligen en andlig av hög rang. Hans dräkt var en cisterciensermunks, men förfärdigad av mycket finare material än denna ordens regler tilläto. Hans kåpa och mantel voro av bästa flandriska kläde och föllo i rika, ganska behagfulla veck kring hans vackra, ehuru något korpulenta figur. Hans ansikte bar lika litet några spår av självförnekelse, som hans dräkt antydde förakt för världslig glans. Hans drag skulle kunnat kallas goda, om man icke under hans buskiga ögonbryn förmärkt denna sluga, epikureiska blinkning, som förråder den försiktige vällustingen. I andra avseenden hade hans kall och levnadsställning lärt honom behärska sitt ansikte, åt vilket han kunde, när han ville, giva ett mycket högtidligt uttryck, ehuru det eljest av naturen hade en godmodig sällskapsmin. Trots klosterreglerna, påvars och kyrkomötens påbud voro denne dignitärs ärmar försedda med uppslag av dyrbart pälsverk, manteln vid halsen hopfäst med ett guldspänne och hela hans munkdräkt lika mycket förfinad och utsirad som en kväkarskönhets i våra dagar, vilken, fast hon bibehåller sin sekts skick och dräkt, likväl genom valet av material och snitt åt dess enkelhet förlänar något kokett tilldragande, som har blott alltför mycket av världslig fåfänglighet.
Denne värdige andans man red på en välgödd passgående mulåsna, vars hela utrustning var mycket präktig och vars betsel efter den tidens sed var prytt med silverbjällror. I sin hållning hade han ingenting av klosterlig tafatthet. Ja, det tycktes, som om den ridderlige munken endast vid färder på landsvägarna begagnade sig av ett så simpelt fortskaffningsmedel som en mulåsna. En lekmannabroder, som hörde till sviten, medförde till användning vid andra tillfällen en av dessa vackra andalusiska springare, som köpmän på den tiden med stor möda och fara importerade åt rika och förnäma personer. Denna ståtliga springares sadel var betäckt med ett långt schabrak, som räckte nästan ned till marken och på vilket biskopsmössor, kors och andra kyrkliga sinnebilder voro broderade i guld. En annan lekmannabroder ledde en packåsna, som sannolikt förde hans herres resgods, och två munkar av hans egen orden men av högre grad redo efter, skrattande och pratande med varandra utan att taga vidare notis om de övriga ryttarna.
Prelatens följeslagare var en mer än fyrtioårig, mager, kraftigt byggd, reslig och muskulös man, en riktig kämpagestalt. Det var som om långvariga strapatser och ett ständigt rörligt liv hade berövat honom alla mjukare linjer och förvandlat hela hans kropp till muskler, ben och senor, som uthärdat tusentals mödor och voro redo att trotsa tusen andra. På huvudet hade han en scharlakansröd, pälsbrämad mössa, en sådan som fransmännen, till följd av dess likhet med en upp- och nedvänd mortel, kalla mortier. Hans ansikte var därför fullt synligt, och dess uttryck var beräknat att ingiva främlingar en viss grad av vördnad, för att icke säga fruktan. Hans av naturen skarpa och kraftigt uttrycksfulla drag hade genom att ständigt utsättas för den tropiska solen nästan fått negerfärg och tycktes under vanliga förhållanden liksom slumra, efter att lidelsernas, storm rasat ut. De svällda ådrorna i pannan och den vid minsta sinnesrörelse lätt framkallade skälvningen av överläppen med de tjocka, svarta mustascherna, visade emellertid tydligt nog, att stormen när som helst åter kunde bryta lös. Hans skarpa, genomträngande, mörka ögon talade i varje blick om övervunna svårigheter och trotsade faror och tycktes utmana till motstånd mot hans önskningar, blott för att han skulle få nöjet röja detta motstånd ur vägen med sitt fasta mod och sin viljekraft. Ett djupt ärr i pannan, minne från en het dust, förlänade hans ansikte ökad bisterhet och gjorde, att hans ena öga, som vid samma tillfälle blivit skadat, fått ett skelande och hemskt uttryck. Denna persons överklädnad liknade till formen hans följeslagares, ty den utgjordes av en lång munkkappa, men dess scharlakansröda färg utvisade, att han ej tillhörde någon av de fyra vanliga munkordnarna. På kappans högra axel satt ett i vitt kläde utskuret kors av egendomlig form. Denna överklädnad dolde något som vid första påseendet syntes ganska oförenligt med den, nämligen en av stålringar sammanfogad brynja med armar och handskar och slutande lika tätt efter kroppen som de trikåskjortor, vilka nu för tiden förfärdigas av stickmaskinerna, ehuru av ett mindre motståndskraftigt material. Även hans lårben voro, så långt man kunde se under kappan,
