betäckta av ringpansar, knäna och fötterna voro skyddade genom skenor eller tunna, sinnrikt sammanfogade stålplåtar, medan pansarstrumpor, som räckte från foten till knäet, voro ett fullgott skydd för benen och gjorde ryttarens försvarsrustning fullständig. I sin gördel bar han en lång, tveeggad dolk, vilken var det enda anfallsvapen han hade.
Han red icke såsom sin följeslagare en mulåsna, utan en stark packhäst. Han ville spara sin ståtliga stridshäst, som, fullt rustad till drabbning, i huvudharnesk med en framskjutande vass spets i pannan leddes bakom honom av en väpnare. Vid ena sidan av sadeln hängde en kort, rikt damascerad stridsyxa, på den andra en fjäderprydd hjälm och ett huvudpansar samt ett långt slagsvärd, sådant som riddarna på denna tid brukade. En annan väpnare bar sin herres lans, från vars spets fladdrade en liten fana med ett kors av samma form som det vi sett på kappan. Denne väpnare bar också hans lilla trekantiga sköld, upptill lagom bred för att skydda hans bröst och nedtill avsmalnande i en spets. Den var övertäckt med en scharlakansröd duk, så att devisen icke syntes.
Dessa båda väpnare följdes av två tjänare, vilkas mörka ansikten, vita turbaner och orientaliska dräkter utvisade, att de voro från det fjärran Österlandet. Det var något barbariskt och främmande i denne krigares och hans följes hela uppträdande. Hans vapendragares dräkter voro kostbara, och hans österländska tjänare buro silverkedjor om halsen och ringar av samma metall kring sina mörka armar och ben, de förra nakna från armbågen och de senare från halva benet till fotknölen. Deras silkesstickade dräkter vittnade om deras husbondes rikedom och betydenhet, på samma gång de stodo i stark motsats till hans egen soldatlika enkelhet. De voro beväpnade med kroksablar, vilkas fäste och gehäng voro inlagda med guld, och deras turkiska dolkar voro av ännu dyrbarare arbete. Båda hade vid sadelbågen en bunt kastspjut, omkring fyra fot långa och med skarpa stålspetsar, ett bland saracenerna mycket använt vapen, vars minne ännu fortlever i den krigslek, som under namnet El Jerrid alltjämt är i bruk i Österlandet.
Dessa tjänares hästar hade ett lika främmande utseende som deras ryttare. De voro av saracensk ras och följaktligen av arabisk härkomst, och deras fina, smärta lemmar, små hovskägg, tunna manar och lätta, spänstiga gång stodo i skarp motsats till de grovlemmade, klumpiga hästar, som i Flandern och Normandiet uppföddes till att bära den tidens krigare med deras tunga järnrustningar och vilka, jämförda med dessa orientaliska springare, togo sig ut som den fasta kroppen bredvid dess skugga.
Denna sällsamma ryttartrupp ådrog sig icke blott Wambas, utan även hans stadigare följeslagares uppmärksamhet. Munken igenkände han genast såsom priorn i Jorvalaklostret, vida omkring bekant som älskare av jaktnöjen, festmåltider och, om ryktet icke gjorde honom orätt, även andra världsliga lustbarheter, mindre förenliga med hans klosterlöften.
Så slappa voro likväl den tidens föreställningar om prästerskapets renlevnadsplikt, att priorn Aymer åtnjöt ganska gott anseende i trakten kring sitt kloster. Hans muntra och glada lynne och den beredvillighet, varmed han beviljade avlösning för alla vanliga försyndelser, gjorde honom omtyckt bland de högre och lägre adliga herrarna. Med flera av dem var han även släkt, ty han tillhörde en förnäm normandisk familj. Damerna i all synnerhet voro icke benägna att alltför mycket nagelfara en man, som erkände sig själv vara en beundrare av deras kön och som visste många utvägar att förjaga den tråkighet, vilken alltför lätt smög sig in i en gammal feodalborgs salar och gemak. Priorn var en mer än tillbörligt ivrig jägare och erkändes äga de bäst dresserade falkar och snabbaste vinthundar i hela North-Riding, omständigheter som mycket höjde honom i de unga adelsherrarnas ögon. Hos de gamla spelade han en annan roll, vilken han, när så påfordrades, kunde utföra med stort dekorum. Hans bokkännedom var, ehuru ytlig, ändock tillräcklig för att ingiva deras okunnighet respekt för hans förmodade lärdom, och det värdiga i hans hållning och språk samt den höga ton, han använde, då han talade om kyrkans och prästerskapets myndighet, bibragte dem en ingalunda mindre tanke om hans helighet. Till och med det lägre folket, från vilket eljest den skarpaste kritiken av de förnämares uppträdande kom, hade misskund med prior Aymers dårskaper. Han var frikostig, och barmhärtighet mot nödställda överskyler, som vi veta, en myckenhet av synder även i annan mening än som säges i Skriften. Klosterinkomsterna, över vilka han till stor del förfogade, tilläto honom både att bestrida sina egna, ganska betydande utgifter och att utdela rikliga allmosor bland folket och lätta mångas betryck. Om prior Aymer alltför mycket uppgick i sina jaktintressen
