under vördnadsbetygelser till den upphöjda plats på hans högra sida, som var avsedd för husfrun. Alla stego upp för att hälsa henne, och besvarande deras artighet med en stum böjning på huvudet, gick hon med behagfull värdighet fram för att intaga sin plats vid bordet. Innan hon hann sätt sig, viskade tempelherren till priorn:
»Jag får inte bära din guldkedja vid torneringen, prior. Chiosvinet är ditt.»
»Vad var det jag sade?» svarade priorn. »Men lägg band på din förtjusning; franklinen ger akt på dig.»
Trots denna varning och van som han var att blott handla efter sina önskningars omedelbara ingivelse, höll Brian de Bois-Guilbert sina ögon oavvänt fästa på den saxiska skönheten, som kanske gjorde ännu starkare intryck på honom, emedan hon var så olik de österländska sultaninnorna.
Rowena var en mycket välväxt kvinna, högrest utan att ådraga sig uppmärksamhet för ovanlig längd. Hennes hy var utsökt ljus och vacker, men huvudets och ansiktsdragens ädla form förtogo helt och hållet den faddhet, som stundom vidlåder ljusa skönheter. Hennes klara blå ögon, som blickade fram under vackert tecknade ögonbryn, tillräckligt markerade för att giva uttryck åt pannan, tycktes kunna både flamma och smäkta, både befalla och bedja. Om mildhet var det uttryck man väntade sig i ett sådant ansikte, var det emellertid i detta fall tydligt att vanan att härska och mottaga allas hyllning givit denna saxiska dam en viss hög värdighet, som lyckligt förenade sig med hennes naturliga läggning. Hennes rika, ljust kastanjebruna hår var ordnat i en mångfald lockar, vid vilkas åstadkommande konsten sannolikt underhjälpt naturen. Dessa lockar voro flätade med ädelstenar och tillkännagåvo genom att de buros i sin fulla längd den unga flickans ädla och friborna härkomst. En guldkedja med en liten relikgömma av samma metall hängde kring hennes hals. På de bara armarna hade hon armband. Hennes dräkt utgjordes av en underklänning och kjol av ljust sjögrönt siden och ovanpå denna en lång vid rob, som gick ända ned till golvet och hade mycket vida ärmar, vilka dock ej räckte mycket längre än till armbågen. Denna rob var karmosinröd och förfärdigad av finaste ylletyg. Hon bar även en guldstickad silkesslöja, som kunde efter behag antingen efter det spanska bruket dragas över ansikte och barm eller ock kastas som ett sorts draperi över axlarna.
När Rowena såg att tempelherrens ögon voro fästa på henne med en glöd som i de mörka valv, varunder de rörde sig, kom dem att te sig som eldkol, drog hon med värdighet slöjan för sitt ansikte, liksom för att låta honom förstå att hans djärva stirrande var henne obehagligt. Cedric hade lagt märke till både hennes åtbörd och dess orsak.
»Herr tempelriddare», sade han, »våra saxiska flickor hava sett för litet av solen, för att de skulle kunna uthärda en korsfarares oavvända blick.»
»Om jag givit anstöt», svarade herr Brian, »ber jag om förlåtelse — det vill säga jag ber lady Rowena om förlåtelse, ty längre går jag icke i ödmjukhet.»
»Lady Rowena», sade priorn, »har straffat oss alla genom att tillrättavisa min vän för hans djärvhet. Jag hoppas hon må vara mindre grym mot den lysande riddarskara, som skall mötas vid torneringen.»
»Det är osäkert om vi komma att begiva oss dit», sade Cedric. »Jag älskar ej dessa fåfängligheter, som voro okända för mina fäder, då England var fritt.»
»Låtom oss emellertid hoppas», sade priorn, »att vårt sällskap må kunna bestämma eder för att fara dit. När vägarna äro så osäkra, är herr Brian de Bois-Guilberts eskort icke att förakta.»
»Herr prior», svarade saxaren, »var helst jag färdats här i landet har jag, när jag haft mitt goda svärd och mina trogna väpnare, hittills aldrig funnit mig behöva andras hjälp. Om vi nu verkligen komma att fara till Ashby-de-la-Zouche, skola vi färdas i sällskap med min ädle granne och landsman Athelstane av Coningsburgh och med ett sådant följe att vi kunna trotsa stigmän och borgherrar. Jag dricker dig till, herr prior, i detta vin, som jag hoppas din smak skall gilla, och jag tackar dig för din artighet. Skulle du dock hålla så strängt på din klosterregel», tillade han, »att du endast dricker din sura vassla, hoppas jag du inte av artighet frångår din vana.»
»Ånej», sade prästen skrattande, »det är bara i vårt kloster som vi hålla oss antingen till lac dulce eller lac acidum. När vi umgås med världen, nyttja vi världens sedvänjor, och
