Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

hindrar mig att gå längre ned i mina fäders sal till och med då det gäller att mottaga sådana gäster som du och denne tappre riddare av den heliga tempelorden. Men min hovmästare torde hava för eder förklarat orsaken till min skenbara oartighet. Jag får även be er om ursäkt, att jag tilltalar er på mitt modersmål, och anhåller, att ni ville svara mig på samma språk, om ni äro tillräckligt hemmastadda i det. Skulle så ej vara, förstår jag normandiska så mycket, att jag uppfattar vad ni mena.»

»Löften» sade abboten, »måste hållas i helgd, värde franklin, eller tillåt mig hellre säga värde tan, fast titeln är en smula föråldrad. Löften äro de band, som fästa oss vid himlen — de äro de rep, som binda offret vid altarets horn, och skola därför, som jag förut sagt, hållas i helgd och uppfyllas, så framt icke vår heliga moder Kyrkan säger motsatsen. Och vad språket beträffar underhåller jag mig gärna på det tungomål, som talades av min vördade mormoder, Hilda av Middleham, vilken, om vi skola drista att säga det, dog som ett föga mindre helgon än hennes ärorika namne, den saliga Sankt Hilda av Whitby, Gud vare hennes själ nådig!»

När priorn slutat vad han avsett att vara ett försonande tal, sade hans följeslagare helt kort och gott:

»Jag talar alltid franska, kung Rickards och hans ädlingars språk, men jag förstår engelska tillräckligt för att kunna meddela mig med de infödda här i landet.»

Cedric sände den talande en av dessa snabba, otåliga blickar, som en jämförelse mellan de båda rivaliserande nationerna nästan alltid framkallade; men ihågkommande gästfrihetens plikter, undertryckte han ytterligare tecken till ovilja, bjöd med en vink av handen sina gäster taga plats på två säten, litet lägre än hans eget, men ställda tätt vid hans sida, och gav tecken att aftonmåltiden skulle framsättas.

Medan tjänarna skyndade att utföra denna befallning, fick Cedric syn på Gurth svinherde, som med sin följeslagare Wamba just stigit in i salen. Han kallade dem inför sig och förebrådde dem det långa dröjsmålet. Den sluge Wamba skyllde allt på Snappopp, som ej nog hastigt lyckats samla svinhjorden.

»Häng Snappopp, om felet är hans», sade Cedric, vändande sig häftigt mot svinherden, »och skaffa dig en ann hund!»

»Med förlov, farbror», inföll då gycklaren, »det vore inte vidare rättvist, ty det var inte Snappopps fel, att han var halt och inte kunde samla ihop hjorden, utan det är deras skull, som huggit av två framklor på honom, en operation som den stackarn nog inte givit sitt samtycke till, om han haft något att säga.»

»Och vem har vågat lemlästa ett djur, som tillhör min träl?» sade saxaren, som upptändes av vrede.

»Det gjorde gamle Hubert», sade Wamba, »herr Filip de Malvoisins skogvaktare. Han fick fatt på Snappopp i skogen och sade, att han jagade rådjuren, vilket var förbjudet.»

»Må den lede ta Malvoisin», svarade saxaren, »och hans skogvaktare också! Jag skall lära dem vad den stora skogslagen säger, jag. Men nog nu om detta. Gå nu och sätt dig på din plats bakom min stol, Wamba, och du, Gurth, får skaffa dig en annan hund, och skulle skogvaktaren våga röra den, skall jag sätta p för hans bågskjutning: jag vill kallas en feg usling av var man, om jag inte hugger av hans högra pekfinger — få se, hur han sedan kan spänna båge. Jag ber om överseende, mina ärade gäster. Jag har här grannar, som icke stå dina otrogna efter, herr riddare, i det heliga landet. Men det lilla jag har att bjuda på är framsatt. Håll till godo med vad huset förmår!»

Den måltid, som var framdukad på bordet, behövde dock ej några ursäkter från värdens sida. På flera sätt anrättat svinkött stod på nedre delen av bordet, likaså fågel, kött av rådjur, get och hare, flera sorters fisk, stora brödbullar och kakor samt efterrätter, lagade av frukt och honung. De mindre sorterna av skogsfågel, som det fanns gott om, serverades ej på fat, utan kommo in uppträdda på små trästickor eller spett och kringbjödos av pagerna och tjänarna, därvid varje gäst själv skar sig en skiva efter behag. Bredvid varje mera betydande person stod en silverbägare, och vid det nedre bordet fanns det stora dryckeshorn.

Just som måltiden skulle börja, höjde hovmästaren plötsligt sin stav och utropade: »Ett ögonblick, mina herrar! — Plats för lady Rowena!» En sidodörr i övre ändan av salen öppnades nu, och Rowena inträdde, följd av fyra uppvaktande tärnor. Cedric var måhända icke så angenämt överraskad av att se sin myndling uppträda vid detta tillfälle, men han skyndade emot henne och förde henne