Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

vaxfacklor upplyste rummet. Likväl må ingen skönhet nu för tiden avundas den saxiska prinsessan hennes prakt. Väggarna i rummet voro så illa hopfogade och så fulla av springor att de dyrbara bonaderna fläktade för nattblåsten, och trots skyddande skärmar lågo fackelflammorna sneda ut i luften, likt riddarnas vindfyllda lansvimplar. Prakt fanns här och även en smula smak, men av bekvämlighet hade man föga, och som bekvämligheter voro någonting okänt, saknade man dem icke.

Lady Rowena, som satt på den förut omnämnda tronliknande stolen och lät tre av sina tärnor lägga upp hennes hår, innan hon gick till sängs, hade ett utseende som om hon varit född till att mottaga allas hyllning. Pilgrimen erkände hennes anspråk på sådan genom en djup knäböjning.

»Stå upp, pilgrim!» sade hon vänligt. »Den som försvarar en frånvarande kan göra anspråk på att gunstigt mottagas av alla som sätta värde på sanningen och ära mannamodet.» Därpå sade hon till sin uppvaktning: »Drag er alla tillbaka utom Elgitha. Jag vill tala med denne helige pilgrim.»

Tärnorna drogo sig utan att lämna rummet tillbaka till dess bortersta del och togo plats på en liten bänk vid väggen, där de sutto tysta som statyer, ehuru de befunno sig på ett sådant avstånd att deras viskningar icke kunnat störa deras matmors samtal.

»Pilgrim», sade Rowena efter en stunds tystnad, varunder hon tycktes oviss hur hon skulle börja, »du nämnde i afton ett namn — jag menar», sade hon med ansträngning, »namnet Ivanhoe — i de salar, där det borde framför andra haft en god återklang, och dock äro ödets skickelser så vidriga att bland många, vilkas hjärtan måste hava klappat vid det namnet, endast jag vågar fråga dig, var och i vilken belägenhet du lämnade honom, som du talade om. Vi hava hört att han efter den engelska härens avtåg kvarstannat i Palestina och där blivit utsatt för förföljelser av det franska partiet, till vilket tempelherrarna som bekant höra.»

»Jag känner icke mycket till riddaren av Ivanhoe», svarade pilgrimen med osäker stämma. »Jag skulle önska att jag visste mer om honom, eftersom du, ädla dam, intresserar dig för hans öde. Han har, som jag tror, lyckligt undgått sina fienders förföljelser och står i begrepp att återvända till England. Vad lycka han där kan hava att hoppas på, det vet du, ädla dam, bättre än jag.»

Lady Rowena suckade djupt och frågade vidare, när riddaren av Ivanhoe kunde väntas hem och om han icke under hemvägen skulle vara utsatt för stora faror. I det första avseendet sade sig pilgrimen ingenting veta, och på den andra frågan svarade han att färden kunde tryggt företagas över Venedig och Genua och därifrån genom Frankrike till England.

»Ivanhoe», sade han, »är så väl förtrogen med fransmännens språk och sätt att han icke behöver frukta att råka ut för något missöde under den delen av resan.»

»Give Gud», sade lady Rowena, »att han vore lyckligt här och i stånd att bära vapen vid den stundande torneringen. Man väntar att Englands ridderskap där skall visa sin skicklighet och tapperhet. Om Athelstane av Coningsburgh vinner priset, får Ivanhoe säkert höra onda nyheter, när han kommer till England. — Hur var hans utseende, främling, när du sist såg honom? Hade sjukdomen tungt lagt sin hand på hans styrka och fägring?»

»Han var mörkare och magrare», sade pilgrimen, »än när han kom från Cypern i Rickard Lejonhjärtas följe, och sorgen tycktes lägrad på hans panna. Men jag har ej varit i hans sällskap, ty jag känner honom icke.»

»Jag fruktar», sade Rowena, »att han i sitt fädernesland kommer att finna föga, som kan förjaga dessa moln från hans panna. Tack, gode pilgrim, för dina upplysningar om min barndomsvän. — Tärnor», sade hon, »kom hit och bjud nattdrycken åt denne helige man, som jag ej längre vill förunna hans välförtjänta vila.»

En av tärnorna framräckte en silverbägare, som innehöll en kostlig blandning av vin och kryddor. Rowena förde endast bägaren helt hastigt till sina läppar, varefter den bjöds åt pilgrimen, som efter en djup bugning drack ett par droppar.

»Mottag denna allmosa, min vän», fortfor den unga saxiskan och räckte honom ett guldmynt, »du som utstått så många vedermödor och besökt så många heliga ställen.»

Pilgrimen mottog gåvan med ännu en djup bugning och följde därpå Elgitha ut ur gemaket.

I förrummet fann han åter Anwold, som tog facklan ur tärnans hand och mera skyndsamt än artigt förde pilgrimen