till en yttre och sämre del av byggningen, där det fanns en mängd små rum eller snarare skrubbar, som tjänade till sovplatser åt de lägre tjänarna och åt främlingar av ringare ställning.
»I vilken av dessa kammare ligger juden?» sade pilgrimen.
»Den otrogne hunden», svarade Anwold, »sover i kammaren näst intill eders helighet. — Du milde sankt Dunstan vad den måste skrapas och skuras innan den duger åt en kristen människa igen!»
»Och var sover Gurth svinherde?» sade främlingen.
»Gurth», svarade tjänaren, »har du till höger om dig och juden till vänster. Du skiljer omskärelsens barn från det som är hans stams avsky. Hade du antagit Oswalds inbjudning, kunde du fått en bättre sovplats.»
»Det är bra som det är», sade pilgrimen. »Icke ens en jude kan sprida någon smitta genom en ekvägg.»
Med dessa ord steg han in i den lilla skrubb, som blivit honom anvisad, och i det han tog facklan ur tjänarens hand, tackade han honom och önskade honom godnatt. Sedan han stängt dörren om sig, satte han facklan i ett slags ljusstake av trä och såg sig om i sitt lilla sovrum, vars möblemang var av det enklaste slag. Det bestod av en simpel trästol och en ännu simplare sovbrits, försedd med ren halm att ligga på och ett par, tre fårskinn till betäckning.
När pilgrimen släckt sin fackla, kastade han sig utan att alls kläda av sig på denna tarvliga bädd och sov eller låg åtminstone i sovande ställning, tills de första solstrålarna tittade in genom det lilla gallerförsedda fönstret, som skulle insläppa luft och ljus i den anspråkslösa kammaren. Då sprang han upp, och sedan han läst sin morgonbön och ordnat sin klädsel, lämnade han sin kammare och gick in till juden Isak, lyftande dörrklinkan så sakta han kunde.
Där låg den gamle juden i orolig slummer på en likadan bädd som den, på vilken pilgrimen tillbragt natten. De klädespersedlar, juden tagit av sig på kvällen, voro försiktigt lagda inom närmaste räckhåll, så att de icke så lätt skulle kunna stjälas bort under natten. Hans ansikte hade ett bekymrat, nästan förtvivlat uttryck. Hans händer och armar rörde sig konvulsiviskt, som om han kämpade med en mara. Och utom en mängd utrop på hebreiska kunde man tydligt höra honom säga på landets normandisk-engelska blandspråk:
»För Abrahams Guds skull skona en olycklig man! Jag är fattig och har intet. Om också era järn slita sönder mina lemmar, kan jag inte ge er något.»
Pilgrimen avvaktade icke slutet av judens dröm, utan väckte honom med sin pilgrimsstav. Sannolikt förband sig den yttre vidröringen, såsom ofta händer, med några av drömmens fasor, ty den gamle mannen sprang upp, det grå håret nästan reste sig på hans huvud, han svepte kring sig några klädesplagg, medan han höll fast de andra liksom med falkklor och fäste på pilgrimen sina skarpa, svarta ögon, som uttryckte vild skrämsel och fruktan för hugg och slag.
»Frukta intet av mig, Isak», sade pilgrimen, »jag kommer som din vän.»
»Israels Gud belöne dig», sade juden högeligen lättad. »Jag drömde — men fader Abraham vare lov, det var endast en dröm.» Sedan samlade han sig och fortfor i sin vanliga ton: »Och vad kan du vid en så tidig timme vilja den fattige juden?»
»Jag vill säga dig», sade pilgrimen, »att om du icke lämnar detta hus genast och färdas ganska hastigt fram, kan din resa bli farlig för dig.»
»Helige fader!» sade juden. »Vem skulle ha fördel av att göra en sådan fattig stackare som mig något för när?»
»Avsikten kan du själv bäst gissa», sade pilgrimen, »men säkert är att när tempelherren i går afton gick genom salen, talade han med sina muselmanska slavar på det saracenska språket, som jag förstår, och gav dem i uppdrag att i dag på morgonen passa på juden, gripa honom, när han kommit på ett lämpligt avstånd från Cedrics gård, och föra honom till Filip de Malvoisins eller Reginald Front-de-Bœufs slott.»
Det är omöjligt att beskriva den ytterliga förskräckelse, som vid denna underrättelse grep juden och plötsligt tycktes förlama alla hans förmögenheter. Hans armar sjönko ned utmed hans sidor, och huvudet föll ned på bröstet, knäna krökte sig under honom, varje nerv och muskel tycktes slappas och förlora sin kraft, och han föll till pilgrimens fötter, icke som en den där avsiktligt kastar sig på knä för att väcka medlidande, utan som nedtryckt av en osynlig kraft, som böjde honom till marken utan att han hade den minsta förmåga av motstånd.
»Abrahams helige gud!» var hans första utrop. Han
