som om han fått en elektrisk stöt. Pilgrimen höjde sitt finger som för att mana till försiktighet och tillade:
»Tag dig väl i akt, Gurth — du brukar kunna vara försiktig. Öppna bakporten — du skall få veta mera sedan.»
Gurth lydde honom glatt och skyndsamt. Wamba och juden följde efter, båda förundrande sig över den plötsliga förändringen i svinherdens sätt.
»Min mula, min mula!» sade juden så snart de voro utanför porten. »Gå efter hans mula åt honom!» sade pilgrimen. »Och, hör du, låt mig också få en, så att jag kan följa honom ett stycke på väg! Jag skall lämna igen den till någon i Cedrics följe i Ashby. Och se sedan till att —» Det övriga viskade han i Gurths öra.
»Gärna, mer än gärna skall jag göra det», sade Gurth och gick genast att utföra uppdraget.
»Jag skulle gärna vilja veta», sade Wamba, när hans kamrat vänt ryggen till, »vad ni pilgrimer få lära er allt för något i det heliga landet.»
»Att läsa våra böner, narr», svarade pilgrimen, »att ångra våra synder och späka oss med fastor, vackra och långa böner.»
»Någonting mer är det allt», svarade gycklaren, »ty när skulle väl ånger eller bön gjort Gurth så artig eller fastor och vakor förmått honom att låna dig en mula? Lika gärna kunde du ha berättat för hans svarta favoritgalt om dina vakor och din botgöring; ett lika hövligt svar skulle du fått.»
»Tyst med dig», sade pilgrimen, »du är bara en saxisk narr.»
»Rätt, säger du», svarade gycklaren. »Hade jag varit född normand, som jag tror du är, skulle jag haft lycka med mig och varit nära nog en klok man.»
Nu kom Gurth på andra sidan vallgraven med mulåsnorna. Resenärerna gingo över på en vindbro av blott två plankors bredd, lika smal som bakporten och som en liten dörr i den yttre palissaden, vilken ledde ut till skogen. Så snart de kommo fram till mulorna, skyndade juden att med darrande fingrar bakom sadeln fastsätta en liten säck av blå kamfas, som han tog fram ur sin kappa och som, efter vad han mumlade, innehöll »en omgång kläder — bara en omgång kläder». Sedan han därpå med större spänstighet och raskhet än man skulle tilltrott hans år, satt sig upp på sin mula, bredde han ut skörten på sin kappa, så att de helt och hållet dolde det bylte, han hade bakom sig.
Pilgrimen satt upp helt lugnt och räckte till avsked sin hand åt Gurth, som kysste den med största vördnad. Svinherden stod och tittade efter resenärerna, tills de försvunnit under grenarna på skogsstigen. Han väcktes ur sina drömmerier av Wambas röst:
»Vet du, min gode vän, Gurth», sade narren, »att du är märkvärdigt artig och ovanligt from den här vackra sommarmorgonen? Jag önskar jag vore en svart prior eller en barfotad pilgrim för att kunna få draga fördel av din ovanliga artighet — jag skulle då betinga mig större utbyte än en kyss på handen.»
»Du är inte så dum, Wamba», svarade Gurth, »fast du dömer av skenet, och den klokaste av oss kan ej mer göra. — Men jag måste gå och sköta mina sysslor.»
Med dessa ord gick han in igen, åtföljd av gycklaren.
Under tiden hastade de resande framåt med en skyndsamhet som bäst ådagalade hur uppskrämd juden blivit, ty personer av hans ålder tycka eljest i allmänhet icke om att färdas så fort. Pilgrimen, som syntes känna till alla vrår och vinklar i skogen, red oförskräckt fram på de mest villsamma stigar och väckte mer än en gång ånyo israelitens misstankar att han ämnade leda honom i något försåt, som hans fiender utlagt.
När de länge och väl travat fram på skogens slingrande stråt, bröt pilgrimen slutligen tystnaden:
»Den där stora, murkna eken», sade han, »utmärker gränsen för det område, över vilket Front-de-Bœuf anser sig råda. Malvoisins ägor ha vi för länge sedan kommit förbi. Du behöver nu ej längre frukta någon förföljelse.»
»Måtte hjulen på deras stridsvagnar varda avtagna», sade juden, »liksom på Faraos härs, att de må komma långsamt fram! — Men lämna mig icke, gode pilgrim! Tänk bara på den grymme och vildsinte tempelriddaren och hans saracenska slavar — de bry sig föga om, vems mark de äro på.»
»Våra vägar böra skiljas här», sade pilgrimen, »ty det höves ej att sådana som du och jag färdas tillsammans längre än nödigt är. Vad skulle du för övrigt kunna få för hjälp av mig, en fredlig pilgrim, mot två väpnade hedningar?»
