»Ack, gode unge man», svarade juden, »du kan försvara mig, och jag vet att du skulle göra det. Så fattig jag än är, vill jag vedergälla dig. Inte med pengar, ty pengar har jag, så sant min fader Abraham hjälpe mig, inga — men —»
»Jag har redan sagt», sade pilgrimen, »att jag inte begär varken pengar eller belöning av dig. Visa dig vägen kan jag och möjligen på sätt och vis försvara dig, ty att skydda en jude mot en saracen kan näppeligen anses vara en kristen ovärdigt. Därför, jude, skall jag följa dig, tills du fått någon lämplig eskort. Vi äro nu ej långt från staden Sheffield, där du lätt kan finna många av din stam, hos vilka du kan söka tillflykt.»
»Vår fader Jakobs välsignelse vare över dig, min gode unge man», sade juden. »I Sheffield kan jag taga in hos min släkting Zareth, och där finner jag kanske utväg att resa vidare med trygghet.»
»Låt oss då följas åt till Sheffield», sade pilgrimen. »En halvtimmes ritt skall föra oss i sikte av staden.»
Halvtimmen förgick under ömsesidig tystnad. Pilgrimen hade kanske ingen lust att tilltala juden, då det icke var alldeles nödvändigt, och juden dristade icke truga sig på en person som genom sin färd till graven i Palestina var omgiven av en viss helighet. De stannade uppe på krönet av en långsluttande ås. Pilgrimen pekade på staden Sheffield, som låg nedanför dem, och sade:
»Här skiljas vi alltså.»
»Icke förrän du mottagit den stackars judens tacksägelser», sade Isak, »ty jag vågar väl ej be dig att följa mig till min släkting Zareth, som kanske kan hjälpa mig att vedergälla dig för dina tjänster.»
»Jag har redan sagt», svarade pilgrimen, »att jag icke önskar någon vedergällning. Om du bland den långa raden av dina gäldenärer vill för min skull från fängelse och bojor förskona någon olycklig kristen, som du fått i dina klor, skall jag anse mig fullt vedergälld för den tjänst jag idag gjort dig.»
»Vänta, vänta», sade juden och grep tag i hans klädnad, »något mer än det vill jag göra, någonting för dig själv. Gud skall veta att juden är fattig — ja, Isak är den fattigaste av sin stam — men jag tror jag kan gissa vad du i denna stund bäst behöver.»
»Om du skulle gissa rätt», sade pilgrimen, »så är det en sak som du icke kan skaffa, vore du också lika rik som du säger att du är fattig.»
»Som jag säger!» eftersade juden. »Tro mig, jag talar sanning. Jag är en utplundrad, skuldsatt och betryckt man. Obeskedliga människor hava tagit från mig mina varor, mina pengar, mina skepp och allt vad jag ägde. Men jag kan säga dig vad du behöver och kanske skaffa det också. Du önskar dig just nu häst och rustning.»
Pilgrimen ryckte till och vände sig plötsligt emot juden:
»Vilken ond ande ingav dig den gissningen?» sade han hastigt.
»Det är detsamma», sade juden leende, »bara den är riktig. Och liksom jag kan gissa din önskan, kan jag också tillfredsställa den.»
»Men betänk», sade pilgrimen, »mitt stånd, min dräkt, mitt löfte.»
»Jag känner er, kristna», svarade juden, »och vet att de ädlaste ibland er i vidskeplig botiver taga stav och sandaler och till fots vallfärda till döda människors gravar.»
»Häda icke, jude!» sade pilgrimen allvarligt.
»Förlåt mig», sade juden, »jag talade obetänksamt. Men du lät i går kväll och i morse undfalla dig ord, som likt gnistorna från flintan visade, vad sorts metall det fanns hos dig, och under den där pilgrimskåpan döljer sig en riddarkedja och ett par guldsporrar. De glimmade, då du i morse lutade dig över min bädd.»
Pilgrimen kunde ej låta bli att le.
»Ja, skulle dina kläder undersökas lika nyfiket, Isak», sade han, »vad skulle man då icke upptäcka?»
»Tyst, tyst», sade juden och skiftade färg. Och i hast framtagande sina skrivmaterialier, liksom för att få slut på samtalet, började han utan att stiga ned från åsnan skriva på ett papper, som han lade mot kullen av sin gula mössa. När han slutat, räckte han pilgrimen brevet, som var skrivet på hebreiska, och sade:
»I staden Leicester känna alla den rike juden Kirjath Jairam från Lombardiet. Lämna honom det här brevet! Han har till salu sex milanesiska rustningar, av vilka den sämsta skulle anstå ett krönt huvud, och tio ståtliga stridshästar, av vilka den sämsta kunde passa en konung, som kämpade för
