sin tron. Bland dessa skall han låta dig välja och även giva dig allt annat du kan behöva för torneringen. När den är slut, återställer du häst och rustning i gott stånd till ägaren, så framt du inte kan betala deras värde.»
»Men, Isak», sade pilgrimen leende, »vet du att vid dessa tornerspel en riddares vapen och häst, om han kastas ur sadeln, tillfalla hans besegrare? Jag kan ju ha otur och komma att förlora vad jag aldrig kan ersätta.»
Juden såg en smula häpen ut över denna möjlighet, men han tog åter mod till sig och svarade hastigt:
»Nej — nej — nej — det är omöjligt — jag vill inte tro det. Vår fader Abrahams välsignelse skall vara över dig, och din lans skall vara mäktig som Moses’ stav.»
Med dessa ord ämnade han rida sin väg, då pilgrimen sin tur fattade honom i kappan.
»Du vet inte hela risken, Isak», sade han. »Hästen kan bli dödad, rustningen skadad — ty jag tänker inte spara varken häst eller ryttare. Och dessutom giva dina stamförvanter intet för intet; något måste betalas för begagnandet.»
Juden vred sig i sadeln som om han fått ett anfall av kolik, men hans bättre känslor vunno slutligen seger över dem han mest var van att hysa.
»Jag bryr mig inte om det», sade han, »jag bryr mig inte om det — låt mig nu rida! Blir det någon skada, skall det inte kosta dig något. Legan skänker Kirjath Jairam efter för sin frände Isaks skull. Nu farväl! Men vänta, min gode unge man», sade han och vände sig om, »giv dig inte in i det allra hetaste stridsvimlet vid den där torneringen — jag säger det inte för hästens eller rustningens skull, utan jag tänker på ditt liv och dina lemmar.»
»Stor tack för din omtanke», sade pilgrimen åter leende. »Jag skall begagna mig av din vänlighet, och det skall stå hårt på, om jag inte skall kunna vedergälla den.»
De skildes och redo på olika vägar in till Sheffield.
VII.
PÅ TORNERPLATSEN
Nu riddare och svenner sig församla,
Och rika dräkter lysa, vapen skramla.
En tar sin långa lans, en hjälmen knyter
Och fredlig skrud mot stålsmidd rustning byter.
Den ystra stridshingst i sin grimma sliter
Och frustande sitt gyllne betsel biter.
Här vapensmeder ses på hästar rida
Med fil i hand och hammarn vid sin sida;
De bjuda ut sin tjänst åt dem som skola strida.
Bågskyttar stå på vakt längs vägens rand,
Och bönder strömma till med påk i hand.
Palamon och Arcite.
Tillståndet i England var på denna tid rätt eländigt. Kung Rickard var fången i främmande land i den grymme och trolöse österrikiske hertigens våld. Man visste icke ens riktigt var han hölls fången, och hans öde var ganska litet känt för flertalet av hans undersåtar, vilka under tiden fingo lida allt slags förtryck av hans vasaller.
Prins Johan, som var i förbund med Filip av Frankrike, Rickard Lejonhjärtas dödsfiende, sökte på allt sätt förmå hertigen av Österrike att i fångenskapen kvarhålla hans bror, till vilken han stod i skuld för så många välgärningar. Under tiden sökte han stärka sitt eget parti i England, om vars tron han ämnade i händelse av konungens död tävla med den rättmätige arvingen, hertig Arthur av Britannien, son till Geoffrey Plantagenet, Johans äldre broder. Denna plan lyckades han också som bekant sedermera sätta i verket. Som Johans egen karaktär var lättsinnig, lastfull och trolös, fäste han lätt vid sin person och sitt parti icke blott alla, som hade anledning att frukta Rickards straff för de olagligheter de begått under hans frånvaro, utan även den talrika skara av samvetslösa äventyrare, som från korstågen återvänt till sitt eget land, fullärda
