väg, som utmynnade i en stor inhägnad plats för de riddare, som hade lust att bryta en lans med utmanarna, och där funnos tält med förfriskningar och bekvämligheter av varjehanda slag samt vapensmeder, hovslagare och annan uppassning, alla redo att stå till tjänst när så behövdes.
Utomkring själva tornerbanan voro för tillfället uppförda läktare med dynor och mattor för de förnäma damer och adelsmän, som väntades komma som åskådare av torneringen. Ett smalt område mellan dessa läktare och tornerplatsen var avsett för de jordägande bönderna och andra åskådare, som voro för mer än den stora massan, och det kunde jämföras med parterren på en teater. Den övriga brokiga hopen slog sig ned på för ändamålet anordnade breda torvbänkar, från vilka man, emedan marken naturligt höjde sig åt alla sidor, kunde se över läktarna och ned på tornerbanan. Många hundra personer hade dessutom klättrat upp i träden kring ängen, och till och med den närbelägna kyrkans torn var fullt av åskådare.
I fråga om de allmänna anordningarna återstår blott att nämna, att en läktare mitt på östra sidan av tornerplatsen och följaktligen just mitt för det ställe, där den häftigaste sammandrabbningen skulle äga rum, var högre än de andra, rikare smyckad och även hugnad med en sorts tronhimmel, på vilken det kungliga vapnet var anbragt. Väpnare, svenner och lakejer i lysande livréer stodo uppställda kring denna hedersplats, som var avsedd för prins Johan och hans svit. På västra sidan, mitt emot denna kungliga läktare, var en annan lika hög, dekorerad i gladare färger men vida mindre luxuöst än prinsens. En skara svenner och unga flickor, de vackrast man kunnat utvälja, klädda i ljusa fantasidräkter i skärt och grönt, omgåvo en i samma färger smyckad tron. Bland vimplar och flaggor med sårade hjärtan, brinnande hjärtan, blödande hjärtan, båge och pilar och alla de vanliga symbolerna för Kupidos triumfer märktes en utsirad vapensköld, som tillkännagav, att denna plats var bestämd åt Skönhetens och Kärlekens Drottning. Men vem som vid ifrågavarande tillfälle skulle innehava denna värdighet, kunde ingen gissa.
Emellertid tillströmmade åskådare av alla slag för att intaga sina platser, och det hände ej sällan, att gräl uppstod om vilka platser de voro berättigade till. Några av dessa tvister bilades utan alla ceremonier av soldaterna, vilka ej tvekade att som argument för de genstörtigaste använda skaften på sina stridsyxor och fästena på sina svärd. Andra, som rörde förnämare personers stridiga anspråk, avgjordes av härolderna eller de båda tornermarskalkarna, Vilhelm de Wyvil och Stefan de Martival, vilka i full rustning redo fram och tillbaka längs skrankorna för att upprätthålla ordningen bland åskådarna.
Småningom fylldes läktarna med riddare och ädlingar i fredlig högtidsdräkt. Deras långa, färgrika mantlar omväxlade med damernas ännu ljusare och gladare dräkter. Kvinnor hade i till och med större antal än männen infunnit sig för att bevittna ett skådespel, som man skulle trott vara alltför blodigt och farligt för att skänka deras kön mycket nöje. De lägre och innersta platserna fylldes snart av robusta odalbönder och borgare samt en del lägre adelsmän, som till följd av blygsamhet, fattigdom eller osäkra bördsanspråk icke vågade sätta sig högre upp. Det var naturligtvis bland dessa som de flesta tvisterna om rangen förekommo.
»Din otrogne hund», sade en gammal man, vars trådslitna livrock bar vittne om hans fattigdom, liksom hans svärd, dolk och guldkedja tydde på hans ranganspråk, »ditt vargyngel, understår du dig att knuffa en kristen, en normandisk ädling av Montdidierernas blod?»
Dessa ord voro riktade till ingen annan än vår vän Isak, vilken, dyrbart och till och med praktfullt klädd i en spetsbesatt och pälsfordrad kapprock, försökte skaffa plats i den främsta raden under läktaren åt sin dotter, den sköna Rebecka, som sammanträffat med honom i Ashby och, stödd på sin faders arm, icke litet förskräcktes över den allmänna ovilja, som judens förmätenhet tycktes väcka. Men hur skygg vi än sett Isak vid andra tillfällen, visste han mycket väl, att han nu icke hade något att frukta. Det var ej på allmänna ställen eller där andra ädlingar voro samlade, som någon rovlysten eller illvillig riddare vågade göra honom något för när. Vid sådana folksamlingar voro judarna under den allmänna lagens skydd och om detta ej räckte, fanns det vanligen bland de församlade några adelsmän, vilka av egoistiska skäl voro villiga att uppträda som deras beskyddare. Vid detta tillfälle kände Isak sig tryggare än vanligt, ty han visste, att prins Johan just då höll på att med judarna i York förhandla om ett stort lån mot säkerhet av vissa juveler och landområden. Isaks
