Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

egen del i denna transaktion var betydande, och han visste mycket väl, att prinsens ivriga önskan att lånet måtte komma till stånd skulle tillförsäkra honom dennes beskydd.

Djärv av denna anledning, stod juden på sig och knuffade undan den kristne normanden utan hänsyn vare sig för hans börd, stånd eller religion. Mannens klagan väckte emellertid de kringståendes harm. En av dessa, en grovt byggd, undersätsig odalbonde, som var klädd i gröna kläder och hade tolv pilar instuckna i sitt bälte, ett silvergehäng över axeln och en sex fot lång båge i handen, vände sig om, och under det hans ansikte, som var brunt och väderbitet av ständigt vistande i fria luften, mörknade av vrede, rådde han juden att komma ihåg, att all den rikedom han förvärvat genom att utsuga sina stackars offers blod, endast kommit honom att svälla upp likt en fet spindel, vilken man icke fäster sig vid, så länge han håller sig i en vrå, men som blir krossad om han vågar sig fram i ljuset. Denna tillrättavisning, som gavs på normandisk engelska med fast stämma och allvarlig uppsyn, kom juden att rygga tillbaka, och han skulle sannolikt helt och hållet försvunnit från ett så farligt grannskap, om icke allas uppmärksamhet plötsligt påkallats av prins Johan, som i detta ögonblick red in på tornerplatsen, åtföljd av en talrik och lysande svit, bestående dels av lekmän och dels av andliga, lika färgrika i sin klädedräkt och lika uppsluppna i sitt sätt som deras följeslagare. Bland de senare var priorn av Jorvaulx, som uppträdde i den mest världsliga dräkt, någon prelat kunde anlägga. Det hade icke sparats på pälsverk och guld, och spetsarna på hans skor, som överträffade det vansinnigaste man på den tiden kunde få se, voro så högt uppsvängda, att de voro fästa icke endast vid hans knän utan vid gördeln och i själva verket hindrade honom att sätta fötterna i stigbyglarna. Detta bekom emellertid icke mycket den ridderlige abboten, vilken kanske till och med gladde sig åt tillfället att få visa sin skicklighet i ridkonsten inför så många åskådare i synnerhet av det täcka könet och som redde sig mycket väl utan dessa för en ovanare ryttare så nödvändiga hjälpmedel. Prins Johans följe utgjordes för övrigt av de mest gynnade anförarna för hans legotrupper, några rovgiriga baroner och liderliga hovmän samt åtskilliga tempelherrar och johanniterriddare.

Det må här märkas, att riddarna av dessa båda ordnar ansågos vara fientligt sinnade mot kung Rickard. I de långvariga misshälligheter, som i Palestina uppkommo mellan Filip av Frankrike och Englands lejonhjärtade konung, hade de ställt sig på Filips sida. Denna tvedräkt hade, det visste man, till följd, att Rickards många segrar blevo fruktlösa och hans äventyrliga försök att belägra Jerusalem gjordes om intet. Vinsten av all den ära, han förvärvat, inskränkte sig till ett osäkert vapenstillestånd med sultan Saladin. Med samma politik, som förestavat deras bröders uppförande i det heliga landet, slöto sig tempelherrar och johanniter i England och Normandie till prins Johans parti, emedan de hade föga skäl att önska, att Rickard skulle återkomma till England eller att Arthur, hans rättmätige arvinge, skulle uppstiga på tronen. Av motsatta skäl hatade och föraktade prins Johan de få betydande saxiska släkter, som ännu funnos i England, och försummade intet tillfälle att förödmjuka och skymfa dem, ty han var medveten om att hans person och anspråk voro illa sedda av dem liksom av större delen av det engelska folket, som av en härskare med Johans tygellösa och tyranniska läggning fruktade nya inskränkningar i sina fri- och rättigheter.

Följd av denna ridderliga trupp och själv väl beriden, klädd i en lysande dräkt i karmosinrött och guld, med en falk på handen och på huvudet en med ädelstenar prydd, dyrbar barett, varunder hans långa, lockiga hår nedföll och utbredde sig över skuldrorna, sprängde prins Johan på en ädel grå stridshäst in på tornerbanan i spetsen för sitt muntra sällskap, högljutt skrattande och pratande med sin svit och med den kungliga kritikens hela djärvhet skärskådande de skönheter, som prydde de höga läktarna.

Under sin muntra rund kring tornerplatsen lade prinsen märke till den ännu ej stillade rörelse, som följt på Isaks ärelystna försök att tränga sig fram till de förnämligare platserna. Prinsens snabba blick kände genast igen juden, men vilade med mycket större välbehag på den sköna Sions dotter, som skrämd av folkets hotfulla hållning tryckte sig tätt intill sin åldrige fader.

Rebecka kunde också, även i en så fin kännares ögon som prins Johans, väl uthärda jämförelsen med Englands stoltaste skönheter. Hon var utsökt välväxt, och hennes harmoniska kroppslinjer framhöllos förträffligt av den österländska dräkt hon i likhet med sin stams kvinnor alltid bar. Hennes