Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


tyngre delarna av rustningen och framsatte åt honom mat och vin, som riddaren lät sig väl smaka.

Den Arvlöse Riddaren hade knappast slutat sin hastiga måltid, förrän hans tjänare anmälde att fem män, som ledde var sin stålklädda häst, önskade tala med honom. Riddaren hade utbytt sin rustning mot en lång rock, sådan som brukades av personer av hans stånd och vilken, kapuschongförsedd som den var, nästan lika fullständigt som ett hjälmvisir kunde dölja ansiktsdragen, när bäraren så önskade. Men skymningen, som nu föll allt tätare, skulle i och för sig hava gjort varje förklädnad överflödig, så framt det icke gällde personer, för vilka anletsdragen voro särskilt välbekanta.

Den Arvlöse Riddaren trädde därför dristigt fram i tältöppningen och fann framför sig utmanarnas vapendragare, vilka han lätt igenkände på deras bruna och svarta dräkter. Var och en av dem ledde sin herres stridshäst, lastad med den rustning, i vilken han den dagen kämpat.

»Enligt ridderskapets lagar», sade den främste av dessa män, »får jag, Baldwin de Oyley, väpnare hos den fruktade riddaren Brian de Bois-Guilbert, erbjuda dig, som för tillfället kallar dig den Arvlöse Riddaren, den häst och rustning som Brian de Bois-Guilbert begagnat i denna dags vapenlek, överlämnande åt din högsinthet att efter behag behålla eller till återköp erbjuda den, ty sådan är vapenlagen.»

De övriga väpnarna eftersade ungefär samma ord och avvaktade sedan den Arvlöse Riddarens beslut.

»Till er fyra», svarade riddaren vändande sig till dem som sist talat, »och till edra hedervärda och tappra herrar har jag ett och samma svar. Framför min hälsning till de ädla riddarna, edra herrar, och säg att jag skulle illa handla om jag berövade dem hästar och rustningar, vilka aldrig kunna brukas av tapprare riddare. Jag önskar jag kunde stanna vid detta, men emedan jag i sanning är den jag kallar mig, den Arvlöse, måste jag hemställa till edra herrar att de behagade återköpa sina hästar och rustningar, eftersom den rustning jag själv bär knappast kan kallas min egen.»

»Vi hava var och en bemyndigande», svarade Front-de-Bœufs väpnare, »att bjuda hundra sekiner i lösen för häst och rustning.»

»Det är nog», sade den Arvlöse Riddaren. »Hälften av denna summa tvingar mig mitt närvarande nödläge att mottaga; av det återstående må ni själva taga ena hälften och fördela det andra mellan härolderna, underhärolderna, musikanterna och tjänarna.»

Med mössan i handen och under djupa bugningar uttryckte väpnarna sin djupa erkänsla för en artighet och frikostighet, som åtminstone i denna utsträckning var mycket sällsynt. Den Arvlöse Riddaren vände sig sedan till Baldwin, Brian de Bois-Guilberts väpnare.

»Av din herre», sade han, »vill jag inte mottaga varken vapen eller lösepenning. Hälsa honom ifrån mig att vår strid icke är slut — icke förrän vi hava kämpat både med svärd och lans — såväl till fots som till häst. Till denna kamp på liv och död har han själv utmanat mig, och jag skall icke glömma utmaningen. Må han till dess vara förvissad att jag ej betraktar honom såsom jag betraktar hans vapenbröder, med vilka jag kan med nöje utbyta artigheter, utan såsom en svuren fiende.»

»Min herre», svarade Baldwin, »vet att möta förakt med förakt och hugg med hugg, liksom artighet med artighet. Eftersom du försmår att av honom mottaga någon del av den lösen, du bestämt för de andra riddarnas rustningar, måste jag lämna hans rustning och häst här, ty jag är förvissad att han aldrig skall värdigas begagna någondera av dem.»

»Du har talat väl, min gode väpnare», sade den Arvlöse Riddaren, »väl och oförfärat, såsom det höves den som för sin frånvarande herres talan. Lämna dock icke häst och rustning här! Återställ dem till din herre, och om han försmår att mottaga dem, så behåll dem för egen räkning, min vän! I den mån de äro mina, skänker jag dig dem!»

Baldwin bugade sig djupt och drog sig tillbaka med sina följeslagare. Den Arvlöse Riddaren gick in i sitt tält.

»Hittills, min käre Gurth», sade han till sin tjänare, »har det engelska ridderskapets anseende icke lidit något avbräck genom mig.»

»Och för att vara en saxisk svinherde», sade Gurth, »har jag inte så illa spelat min roll av normandisk väpnare.»

»Åhnej», svarade den Arvlöse Riddaren, »men du har hela tiden hållit mig i ängslan att dina bondaktiga fasoner skulle förråda dig.»

»Asch», sade Gurth, »jag är inte rädd att någon skall känna igen mig, om inte möjligen Wamba, gycklaren. Jag har