Bonden uthärdade prinsens vredgade ögonkast med samma orubbliga lugn som utmärkt hans förra uppträdande och sade med ett leende:
»Jag ämnar inte lämna Ashby förrän i övermorgon. Jag måste se hur Staffordshire och Leicestershire kunna spänna sina bågar. Needwoods och Charnwoods skogar måste fostra goda skyttar.»
»Och jag», sade prins Johan till sin uppvaktning, men icke som ett direkt svar, »vill se hur han själv sköter sin båge, och ve honom om ej hans skicklighet i någon mån kan ursäkta hans oförskämdhet!»
»Det är hög tid», sade De Bracy, »att dessa bönders fräckhet stävjas genom något påtagligt exempel.»
Valdemar Fitzurse, som sannolikt tyckte att hans herre ej valde den genaste vägen till folkgunst, ryckte på axlarna och teg. Prins Johan fullföljde sin avsikt att lämna tornerplatsen och mängden började allmänt skingras.
På skilda vägar, alltefter de olika trakter varifrån de kommit, och i större eller mindre grupper sågos åskådarna vandra bort över slätten. De allra flesta gingo i riktning mot staden Ashby, där många av de förnämare erhållit bostad på slottet och andra funnit kvarter i själva staden. Bland dessa befunno sig de flesta av de riddare som redan uppträtt vid torneringen eller som ämnade deltaga i den under morgondagen och vilka, när de långsamt redo vägen fram, samspråkande om dagens händelser, hälsades med höga rop av folket. Samma hyllningsrop ägnades prins Johan, ehuru de mera gällde prakten i hans yttre uppträdande än hans inre värde.
En uppriktigare och allmännare liksom även mera välförtjänt hyllning ägnades dagens segervinnare, tills han, för att undandraga sig folkets uppmärksamhet, höll till godo med ett av de tält som voro uppslagna längst bort på tornerplatsen och som marskalkarna artigt ställt till hans förfogande. När han gick in i sitt tält, avlägsnade sig många som dröjt kvar på tornerplatsen för att titta på honom och försöka sig på allehanda gissningar om honom.
Sorlet av den nyss på en plats hopträngda, av samma intresse besjälade folkmassan hade nu efterträtts av ett avlägset ljud av röster från de skilda grupper som vandrade bort åt alla håll. Slutligen bortdogo dessa röster, och man hörde ej andra ljud än när tjänarna borttogo dynor och draperier från läktarna för att sätta dem i säkerhet över natten och grälade sinsemellan om de halvurdruckna vinflaskorna och återstoderna av de förfriskningar som kringburits bland åskådarna.
Utanför skrankorna voro flera smedjor uppförda, och dessa började nu glimma genom skymningen. Det var vapensmederna som börjat sitt arbete, och de skulle fortsätta hela natten för att laga eller ändra de rustningar, vilka ånyo skulle begagnas dagen därpå.
En stark avdelning knektar, som avlöstes varannan timme, omgav tornerplatsen och höll vakt hela natten.
X.
GURTHS UPPDRAG
Liksom en olyckskorp den sjukes dödsdom
Framkraxar dystert med den krökta näbben
Och i den tystnadstunga nattens dunkel
Nedskakar pest ur sina svarta vingar,
Så stackars Barrabas, förtvivlad, jäktad,
I hemska eder utfar mot de kristna.
Juden från Malta.
Så snart den Arvlöse Riddaren kom fram till sitt tält, skyndade väpnare och svenner i mängd att erbjuda honom sina tjänster för att avkläda honom rustningen, bära fram andra kläder och giva honom ett vederkvickande bad. Deras nit ökades kanske vid detta tillfälle av nyfikenheten, ty alla ville veta vem den riddare var som vunnit så många lagrar och likväl icke ens på prins Johans befallning kunnat förmås att slå upp sitt visir eller säga sitt namn. Men deras inställsamma frågvishet blev ej tillfredsställd. Den Arvlöse Riddaren avböjde all annan hjälp än av sin egen väpnare eller livknekt, en enkel och torftig man, som insvept i en mörk filtkappa och med huvudet och ansiktet till hälften dolda i en svart, normandisk pälsmössa tycktes vara lika hågad för att bevara sitt inkognito som hans herre. Ingen annan än han fick komma in i tältet, och därinne befriade han sin herre från de
