som de förakta och förfölja. Utan hjälp av vår rikedom skulle de varken kunna utrusta sina härar i krig eller ägna sig åt fredens värv, och det guld vi låna dem återvänder med ränta till våra kassakistor. Vi äro som gräset, som frodas mest, när det mest förtrampas. Icke ens det lysande skådespelet i dag skulle kunnat hållas utan samtycke av de föraktade judarna, som anskaffade medlen.»
»Dotter», sade Isak, »du anslår en annan sorgens sträng. Den präktiga hästen och den dyrbara rustningen, som motsvara hela vinsten av min affär med vår Kirjath Jairam från Leicester — det är också ren förlust — en förlust som tar lika mycket som man förtjänar på en hel vecka, från den ena sabbaten till den andra — och dock kan det sluta bättre än jag nu tror, ty det är en god yngling.»
»Helt visst», sade Rebecka, »skall du inte behöva ångra att du vedergällde den tjänst som den främmande riddaren gjorde dig.»
»Jag hoppas det, min dotter», sade Isak, »och jag hoppas också på Sions återuppbyggande. Men lika litet som jag förväntar att med mina egna lekamliga ögon få skåda det nya templets murar och tinnar, lika litet tror jag att jag får se en kristen, vore det också den allra bästa, betala en skuld till en jude, med mindre han fruktar för domare och fångknektar.»
Så sägande återtog han sin rastlösa vandring genom rummet, och Rebecka, som såg att varje försök att trösta honom endast framkallade nya anledningar till bekymmer, avstod förståndigt nog från sina fruktlösa bemödanden — ett klokt handlingssätt, som vi rekommendera alla tröstare och rådgivare att under liknande omständigheter följa.
Det började nu skymma alltmer. En judisk tjänare kom in och ställde på bordet två silverlampor, fyllda med välluktande olja. De kostbaraste viner och de läckraste förfriskningar framsattes samtidigt av en annan israelitisk tjänare på ett litet med silver inlagt ebenholtsbord, ty i sina hem sågo judarna icke på vad de kostade på sig. Tjänaren underrättade på samma gång Isak att en nazaren — så kallade de sinsemellan de kristna — begärde att få tala med honom. Den som vill leva på affärer måste ständigt stå till deras tjänst som vilja göra affärer med honom. Isak satte genast ned på bordet det orörda glas grekiskt vin som han just stått i begrepp att föra till sina läppar, och med ett hastigt: »Rebecka, beslöja dig», befallde han att främlingen skulle föras in.
Just som Rebecka över sitt vackra ansikte dragit ned en slöja av silvergas, som räckte ända till fötterna, öppnades dörren och Gurth trädde in, höljd i sin veckrika normandiska mantel. Hans utseende var snarare misstänkt än förtroendeingivande, helst som han i stället för att avtaga sin mössa drog den ännu djupare över sin rynkiga panna.
»Är du juden Isak från York?» sade Gurth på saxiska.
»Det är jag», svarade Isak på samma språk, ty hans affärsförbindelser hade gjort honom förtrogen med de olika språk som talades i England. »Och vem är du?»
»Det hör inte hit», svarade Gurth.
»Lika mycket som mitt namn», svarade Isak, »ty huru skall jag kunna tala med dig om jag inte vet ditt namn?»
»Det går mycket lätt», svarade Gurth. »Jag, som kommer för att betala pengar, måste veta att jag lämnar dem till rätt person; du, som skall mottaga dem, tänker jag inte bryr dig så mycket om genom vem du får dem.»
»Åhå», sade juden, »du kommer för att betala pengar? Helige fader Abraham! Det förändrar ju förhållandet oss emellan. Och från vem kommer du?»
»Från den Arvlöse Riddaren», sade Gurth, »han som blev segrare vid dagens tornering. Jag skall betala för den rustning som Kirjath Jairam från Leicester lämnade honom på din rekommendation. Hästen har jag satt in i ditt stall. Och nu vill jag veta hur mycket jag skall betala för rustningen.»
»Jag sade att det var en god yngling!» utropade Isak i glatt jubel. »En bägare vin skall icke skada dig», tillade han, i det han slog upp och räckte svinherden en kostligare dryck än Gurth någonsin i sitt liv smakat. »Och hur mycket pengar», fortfor Isak, »har du med dig?»
»Heliga Jungfru», sade Gurth, i det han satte ned bägaren, »vilken himmelsk nektar dessa otrogna hundar dricka, medan goda kristna få hålla tillgodo med öl som är lika rörigt och tjockt som det drav vi ge svinen! — Hur mycket pengar jag har med mig?» fortfor saxaren efter detta oartiga utrop. »Bara en obetydlig summa, litet på hand att börja med. Seså, Isak, nu måste du vara resonlig, fastän du är jude.»
»Åhja», sade Isak, »men din herre har vunnit präktiga
