Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hästar och dyrbara rustningar med sin lans och sin högra hands styrka — men det är en god yngling — juden tar dem i betalning nu så länge och ger honom tillbaka vad som blir över.»

»Min herre har redan gjort sig av med dem», sade Gurth.

»Aj, aj, det var orätt handlat», sade juden, »det var att handla som en dåre. Inga kristna här skulle kunna köpa så många hästar och rustningar — ingen jude utom jag själv skulle betala honom halva värdet. Men du har hundra sekiner med dig i den där påsen», sade Isak, tittande in under Gurths kappa, »den är tung så det förslår.»

»Jag har pilspetsar i den», sade Gurth genast.

»Nåja», sade Isak, flämtande och tvekande mellan sitt vanliga vinstbegär och en nyvaknad önskan att vara generös vid detta tillfälle, »om jag skulle säga åttio sekiner för den goda hästen och den dyrbara rustningen, vilket ej ger mig en enda styvers förtjänst, har du då pengar att betala mig?»

»Knappast», sade Gurth, ehuru den begärda summan var mindre än han väntat, »och då får min herre nästan ingenting kvar. Men om det är ditt yttersta pris, får jag väl finna mig i det.»

»Fyll dig ännu en bägare av vinet», sade juden. »Ack, åttio sekiner är för litet. Det blir ingen förtjänst, och dessutom kan den goda hästen ha tagit skada vid torneringen i dag. Åh, det var en häftig och farlig kamp! Man och häst rusade mot varandra likt Basans vilda tjurar! Hästen kan ej annat än hava tagit skada!»

»Och jag säger dig», sade Gurth, »att han är frisk till lungor och lemmar, och du kan gå och se honom nu i ditt stall. Och jag säger dig att sjuttio sekiner är nog för rustningen. Jag hoppas en kristens ord är lika gott som en judes. Vill du inte ta sjuttio, så går jag tillbaka till min herre med den här påsen» — och han skakade den, så att guldet klingade.

»Nej, nej», sade Isak, »räkna upp talenterna — siklarna — de åttio sekinerna, och du skall få se att jag skall vara frikostig mot dig.»

Gurth gav slutligen efter, och sedan han räknat upp åttio sekiner på bordet, gav juden honom kvitto på hästen och rustningen. Judens hand darrade av glädje, när han stoppade ned de första sjuttio guldmynten. De sista tio räknade han mycket eftertänksamt, i det han gjorde ett uppehåll och sade något för sig själv för vart mynt som han tog från bordet och släppte ned i sin börs. Det tycktes som om hans girighet stred med hans bättre natur och tvang honom att stoppa ned sekin efter sekin, under det att hans ädelmod manade honom att återställa åtminstone en del till sin välgörare eller därmed belöna hans ombud. Ungefär så här lät det han sade:

»Sjuttien — sjuttitvå; din herre är en god yngling — sjuttitre, en förträfflig ung man — sjuttifyra — det myntet är klippt inom ringen — sjuttifem — och det här förefaller bra lätt — sjuttisex — när din herre behöver pengar kan han komma till Isak av York — sjuttisju — d. v. s. mot antaglig säkerhet.» Här gjorde han en lång paus och Gurth hade gott hopp om att de sista tre mynten skulle undgå sina kamraters öde. Men räkningen fortsattes. »Sjuttiåtta — du är en hygglig karl — sjuttinio — och förtjänar något för ditt besvär —»

Här gjorde juden åter ett uppehåll och tittade på den sista sekinen, utan tvivel i avsikt att skänka den till Gurth. Han vägde den på fingerspetsen och lät den klingande falla på bordet. Hade den låtit för matt eller känts ett grand för lätt, skulle hans ädelmod avgått med segern, men till Gurths olycka var klangen full och ren, sekinen nypräglad och fullviktig. Isak kunde icke förmå sig att skiljas ifrån den och släppte därför ned den i sin börs liksom i tankarna, i det han sade:

»Åttio och jämnt. Jag är säker på att din herre ger dig hederliga drickspengar. Säkert», fortfor han och såg allvarsamt på Gurths påse, »har du mera pengar i den där?»

Gurth grinade, vilket för honom var nästan detsamma som att skratta.

»Ungefär lika mycket som du nu så noga räknat in», svarade han. Därpå vek han ihop kvittot, stack in det under sin mössa och tillade: »Gud nåde ditt skägg, jude, om du icke håller detta för full och riklig betalning!» Objuden drack han en tredje bägare vin och lämnade rummet utan ceremonier.

»Rebecka», sade juden, »den där ismaeliten var nästan slugare än jag. Men hans herre är en god yngling — ja, jag är glad att han vunnit guldsiklar och silversiklar genom sin