skall inte förvägras dig. — Om du kan stuka den där skrävlaren, Hubert, skall jag fylla ditt horn med silverslantar.»
»Man kan inte göra mer än sitt bästa», svarade Hubert, »men min stamfar visste att sköta sin långbåge vid Hastings, och jag hoppas jag inte vansläktats alltför mycket.»
Den förra skottavlan borttogs nu, och en ny av samma storlek uppsattes i stället. Hubert, vilken såsom segrare i förra tävlingen hade rätt att skjuta först, siktade omsorgsfullt och mätte länge avståndet med ögat, medan han höll bågen spänd och pilen på strängen. Slutligen tog han ett steg framåt, och höjande bågen med vänstra armen, tills dess mitt, där han höll handen, var nästan i jämnhöjd med hans ansikte, drog han bågsträngen ända till örat. Pilen ven genom luften och slog ned inom den inre ringen på tavlan, men icke alldeles i mitten.
»Du beräknade inte vinden, Hubert», sade hans motståndare, i det han spände sin båge, »eljest hade det blivit ännu bättre.»
Med dessa ord och utan att visa minsta noggrannhet vid siktandet, steg Locksley fram och avsköt sin pil till synes så vårdslöst, som om han icke ens sett på målet. Han hade icke talat ut, förrän pilen lämnade strängen, och dock träffade den tavlan två tum närmare den vita punkt, som utmärkte mitten, än Huberts pil hade gjort.
»Vid Gud», sade prins Johan till Hubert, »om du låter den där landstrykaren besegra dig, är du värd att hängas!»
Hubert hade blott ett svar för alla tillfällen.
»Om också ers höghet skulle hänga mig», sade han, »kan ingen göra mer än sitt bästa. Min stamfar visste dock att sköta sin båge —»
»Må fan taga din stamfar och alla hans avkomlingar», avbröt Johan. »Skjut, din skälm, och gör ditt bästa, eljest skall du råka illa ut!»
Så uppmanad trädde Hubert åter fram, och beaktande den vink han fått av sin motståndare tog han med i beräkningen den svaga vind, som just börjat blåsa, och sköt med sådan framgång, att hans pil träffade själva pricken på tavlan.
»Leve Hubert! Leve Hubert!» ropade folket, som tog mera del med en känd person än en främling. »Han sköt prick! Leve Hubert!»
»Det skottet kan du inte överträffa, Locksley», sade prinsen med ett hånleende.
»Jag skall märka hans pilskaft i alla fall», svarade Locksley.
Han avsköt sin pil med litet större försiktighet än förut, och den slog ned rakt på hans medtävlares pil, vilken splittrades. De kringstående blevo så häpna över denna underbara skicklighet, att de icke ens kommo sig för att ropa bifall. »Detta måste vara djävulen och ingen människa av kött och blod», viskade de till varandra. »Något sådant har icke varit sett, så länge båge spänts i England.»
»Och nu», sade Locksley, »vill jag utbedja mig ers höghets tillåtelse att uppställa ett sådant mål, som vi bruka norrut. Och välkommen är varje rask skytt, som vill försöka sig på det för att vinna ett leende av sin hjärtans kär.»
Han tog ett par steg mot utgången från banan.
»Ni kan ju låta edra knektar följa mig», sade han. »Jag går eljest bara för att skära mig ett spö från närmaste videbuske.»
Prins Johan gav tecken till några av knektarna att följa efter honom, men ropet »fy, fy», som hördes från mängden, förmådde honom att frångå sin tarvliga avsikt.
Locksley återvände nästan genast med ett videspö, som var omkring sex fot långt, alldeles rakt och knappt tjockare än ett finger. Han började med stort lugn skala det och anmärkte härvid, att det vore att nedsätta en god skytts skicklighet, om man bad honom skjuta på så stor tavla, som man hittills begagnat. »För min egen del», sade han, »och i det land, där jag är född, skulle folk lika gärna skjuta till måls på kung Arthurs runda bord, kring vilket sextio riddare kunde sitta. Ett sju års gammalt barn», sade han, »skulle kunna träffa den tavlan med en spetslös pil. Men», tillade han, i det han makligt gick bort till andra ändan av banan och där nedstack pilspöet i marken, »den som träffar detta spö på hundra yards avstånd, honom kallar jag en skytt, värdig att bära både båge och koger inför en konung, vore det också den tappre kung Rickard själv.»
»Min stamfar», sade Hubert, »visste att sköta sin båge i slaget vid Hastings, men aldrig sköt han på något sådant mål i sitt liv, och det tänker inte jag heller göra. Om denne skytt kan klyva det där spöet, ger jag honom priset, eller rättare
