Över trettio skyttar anmälde sig genast som tävlande; flera av dem voro skogvaktare och kronojägare i de kungliga skogarna vid Needwood och Charnwood. Men när skyttarna förstodo med vem de skulle tävla, utgingo över tjugu självvilligt ur tävlingen, emedan de icke ville utstätta sig för smäleken av ett nästan säkert nederlag. Ty på den tiden var en skicklig skytt lika känd på många mils omkrets som nu för tiden egenskaperna hos en på Newmarket inriden häst äro kända för dem som besöka denna välkända mötesplats.
Emellertid återstodo åtta, som ville förvärva sig berömmelse för bågskjutning. Prins Johan steg ned från sin tron för att närmare skärskåda dessa utvalda skyttar, av vilka flera buro det kungliga livréet. Sedan han tillfredsställt sin nyfikenhet genom denna mönstring, såg han sig om efter föremålet för sin hämnd och lade märke till, att mannen stod på samma plats och hade samma lugna uppsyn som dagen förut.
»Hör du», sade prins Johan, »jag förstod av ditt otillständiga sladder, att du icke var någon sann vän av långbågen och jag ser att du icke vågar tävla i skicklighet med sådana kärnkarlar som de där.»
»Ursäkta mig», svarade den tilltalade. »Om jag inte deltager i målskjutningen så är det även av ett annat skäl än min fruktan för nederlag och smälek.»
»Vad har du då för annat skäl?» sade prins Johan, vilken av någon anledning, som han kanske icke själv skulle kunnat förklara, kände sig på ett obehagligt sätt imponerad av denne man.
»Jag vet inte», svarade skytten, »om dessa män och jag äro vana att skjuta på samma sorts mål, och dessutom vet jag inte, hur ers höghet skulle upptaga, om ett tredje pris vunnes av en, som oförvållandes ådragit sig edert misshag.»
Prins Johan rodnade och frågade mannen: »Vad heter du?»
»Locksley», svarade bonden.
»Då, Locksley», svarade Johan, »skall du skjuta, när dessa skyttar hava visat sin skicklighet och det blir din tur. Om du vinner priset, ökar jag det med tjugu rosenobler, men om du förlorar skall du bli avklädd dina gröna kläder och med bågsträngar piskas bort från platsen som en oförskämd skrävlare.»
»Och om jag vägrar att skjuta på sådana villkor?» sade bonden. »Eders nåds makt, som stöder sig på så många väpnade knektar, kan visserligen lätt avkläda och piska mig, men icke tvinga mig till att spänna eller avskjuta min båge.»
»Om du inte går in på mitt goda förslag», sade prinsen, »skall skytteförmannen avskära din bågsträng, bryta sönder din båge och dina pilar och jaga bort dig som en feg stackare.»
»Ni tvingar mig alltså, stolte prins», sade bonden, »att tävla med de bästa skyttar i Leicester och Staffordshire med utsikt att lida skam och smälek, om de skulle skjuta bättre än jag. Men jag skall i alla fall efterkomma eder befallning.»
»Hav ögonen på honom, knektar», sade prins Johan, »hans mod börjar sjunka, och jag fruktar han försöker smyga sig undan. — Och ni, mina vänner, skjut oförfärat på; ni skola få en råbock och ett fat vin att förfriska eder med i tältet därborta, när priset är vunnet.»
En skottavla uppsattes vid övre ändan av den södra, breda vägen, som ledde in på tornerplatsen.
De tävlande skyttarna uppställdes vid nedre ändan av samma väg, så att avståndet mellan dem och målet var tillräckligt för långskott. Skyttarna hade förut dragit lott om, i vilken ordning de skulle tävla, och var och en skulle skjuta tre skott i följd. Tävlingen försiggick under överinseende av en lägre ämbetsman, kallad skytteförman, ty tornermarskalkarna voro för högt i rang för att nedlåta sig till att övervaka lantbefolkningens tävlingar och lekar.
En efter en framträdde nu skyttarna och avsköto raskt och hurtigt sina pilar. Av tjugufyra i följd avskjutna pilar fastnade tio i skottavlan, och de andra gingo så nära, att det i betraktande av det långa avståndet ansågs väl skjutet. Av de tio pilar, som råkat tavlan, voro två inom den inre ringen. De hade skjutits av Hubert, en skogvaktare i Malvoisins tjänst, som följaktligen förklarades för segraren.
»Nå, Locksley», sade prins Johan med ett bistert leende till den djärve främlingen, »vill du försöka din lycka mot Hubert eller genast lämna båge, gehäng och koger åt skytteförmannen?»
»Eftersom det ej kan bli för bättre», sade Locksley, »vill jag försöka min lycka, på villkor att när jag skjutit två pilar på Huberts mål därborta, han skall åläggas skjuta en på det mål jag föreslår.»
»Det är inte mer än rätt», svarade prins Johan, »och det
