Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

som under hans frånvaro begått vad som kan kallas ett kränkande av landets lagar eller kronans privilegier. Han återvänder för att hämnas på tempelherrar och johanniter, för att de höllo med Filip av Frankrike under krigen i det heliga landet. Han återvänder slutligen för att som upprorsmakare straffa varje anhängare av hans broder, prins Johan. Äro ni rädda för hans makt?» fortfor prinsens sluge rådgivare. »Vi erkänna gärna, att han är en stark och tapper riddare, men vi leva nu ej längre i kung Arthurs dagar, då en hjälte kunde stå emot en hel här. Om Rickard verkligen kommer tillbaka, måste han komma ensam, utan följeslagare och vänner. Hans tappra krigares ben hava vitnat på Palestinas sandslätter. De få av hans följeslagare, som äro återkomna, hava släpat sig hit som denne Wilfred av Ivanhoe, som utfattiga och brutna män. — Och vad prata ni om Rickards arvsrätt?» fortfor han till dem, som framkastat betänkligheter i detta avseende. »Är Rickards förstfödslorätt mera säker än hertig Roberts av Normandie, Erövrarens äldste sons? Och dock blevo Vilhelm den rödhårige och Henrik, hans andra och tredje bröder, först den ene och sedan den andre, föredragna framför honom genom folkets beslut. Robert hade alla förtjänster, som kunna anföras till Rickards förmån. Han var en tapper riddare, en god anförare, frikostig mot sina vänner och mot kyrkan och till på köpet korsfarare och erövrare av den heliga graven. Och dock dog han som en blind och eländig fånge på Cardiffs slott, emedan han motsatte sig folkets vilja, som icke önskade honom till konung. Det är vår rätt», sade han, »att av det kungliga blodet välja den prins, som är bäst skickad att innehava högsta makten — d. v. s.», rättade han sig, »den, vars val kommer att bäst befordra högadelns intressen. I avseende på personliga egenskaper», tillade han, »är det möjligt, att prins Johan är underlägsen sin broder Rickard, men när det tages i betraktande, att den senare återvänder med den hämnande glaven i sin hand, medan den förre utdelar belöningar, privilegier, rikedomar och hedersbetygelser, kan det icke dragas i tvivel, vilken konung adeln bör stödja.»

Dessa och många andra argument, somliga lämpade efter de personers särskilda förhållanden, till vilka han vände sig, hade åsyftad verkan på de adelsmän, som tillhörde prins Johans parti. De flesta av dem lovade att infinna sig på det beramade mötet i York, där åtgärder skulle vidtagas för att få prins Johan uppsatt på tronen.

Det var sent på kvällen, som Fitzurse, uttröttad av alla sina ansträngningar men ganska nöjd med resultatet, återvände till Ashby slott. Han mötte där De Bracy, som utbytt sin högtidsdräkt mot en kort, grön jacka med byxor av samma tyg och färg, en lädermössa, ett kort svärd, ett jakthorn i gehäng över axeln, långbåge i handen och en bunt pilar instuckna i bältet. Om Fitzurse hade mött denna figur i något av förrummen, skulle han nog icke ha lagt märke till honom, utan tagit honom för någon av livvakten. Som han nu fann honom i den inre salen, betraktade han honom uppmärksammare och igenkände den normandiske riddaren i en engelsk bågskytts dräkt.

»Vad är detta för en förklädnad, De Bracy?» sade Fitzurse n smula misslynt. »Är det väl nu tid till julupptåg och maskerader, när vår herres, prins Johans, öde håller på att avgöras? Varför har du inte liksom jag varit ute och verkat bland dessa fega pultroner, som darra bara kung Rickards namn nämnes, alldeles som det berättas om saracenernas barn?»

»Jag har skött mina angelägenheter», svarade De Bracy lugnt, »alldeles som du skött dina.»

»Jag skött mina!» eftersade Valdemar. »Jag har varit upptagen av prins Johans, vår gemensamme herres, angelägenheter.»

»Som om du hade något annat skäl därtill, Valdemar», sade De Bracy, »än befordrandet av dina egna intressen! Åh nej, Fitzurse, vi känna varandra — ärelystnaden är din drivfjäder, nöjesbegäret min, och de passa för våra olika åldrar. Om prins Johan har du samma tanke som jag, nämligen att han är för svag för att vara en riktig konung, för tyrannisk för att vara dräglig, för oförsynt och förmäten att någonsin vinna folkgunst, för rädd och vankelmodig att länge hålla sig kvar på tronen. Men han är en konung, genom vilken Fitzurse och De Bracy hoppas komma sig upp och få det bra, och därför hjälper du honom med ditt huvud och jag med mina friskarors lansar.»

»Du är en lovande medhjälpare», sade Fitzurse otåligt, »som har sådana här upptåg för dig, när ställningen är som