brydsammast. Vad i all världen menar du med den här dumma förklädnaden i en sådan här stund?»
»Jag tänker taga mig hustru efter Benjamins stams sed», svarade De Bracy kallt.
»Benjamins stam?» sade Fitzurse. »Jag förstår dig inte.»
»Var du inte närvarande i går afton», svarade De Bracy, »när prior Aymer berättade, hurusom för länge sedan i Palestina en dödlig fiendskap uppstod mellan Benjamins stam och Israels övriga stammar, och hur de höggo nästan hela den stammens ridderskap i stycken och svuro vid den heliga jungfrun, att de icke skulle tillåta dem som voro kvar att gifta sig in i deras stammar, och huru de blevo bekymrade för den ed de svurit och sände till hans helighet påven för att höra, huru de skulle bliva lösta från den, och huru Benjamins stams ynglingar på den helige faderns råd vid en ståtlig tornering bortförde alla de närvarande damerna och sålunda togo sig hustrur utan vare sig dessas eller deras familjers samtycke.»
»Jag har hört den historien», sade Fitzurse, »ehuru antingen priorn eller du gjort ganska sällsamma ändringar i avseende på tid och omständigheter.»
»Jag skall säga dig», sade De Bracy, »att jag tänker taga mig en hustru efter Benjamins stams sed, d. v. s. att jag i denna förklädnad tänker överfalla den saxiska oxhjord, som i kväll lämnat slottet, och bortröva den sköna Rowena.»
»Är du galen, De Bracy?» sade Fitzurse. »Betänk, att fastän dessa män äro saxare, äro de rika och mäktiga och hållas av sina landsmän i desto större vördnad, som rikedom och ära fallit på mycket få saxares lott.»
»Och inte bör tillkomma någon av dem», sade De Bracy. »Erövringens verk borde fullbordas.»
»Nu är åtminstone inte rätta tiden för det», sade Fitzurse. »Den annalkande krisen gör den stora massans gunst oumbärlig, och prins Johan måste skipa rätt mot var och en, som förgriper sig på folkets gunstlingar.»
»Låt honom skipa, om han törs», sade De Bracy. »Han skall snart inse skillnaden mellan att understödjas av mina raska lansbärare och av de saxiska bondlurkarnas fega pöbel. Emellertid tänker jag inte genast giva mig tillkänna. Ser jag ej i denna dräkt ut som den djärvaste skogsman, som någonsin blåst i horn? Stigmännen i Yorkshires skogar skola få skulden för övervåldet. Jag har säkra spioner, som iakttaga saxarnas rörelser. I natt ligga de över i Sankt Witholds kloster vid Burton-on-Trent. Nästa dagsmarsch komma de inom vårt räckhåll, och då slå vi genast ned på dem som falkar. Strax därefter skall jag uppträda i min egen skepnad, spela den höviske riddaren, rädda den olyckliga och bedrövade sköna ur de råa rövarnas händer, föra henne till Front-de-Bœufs slott eller till Normandiet, om så skall bli nödvändigt, och inte låta henne träffa sina anhöriga, förrän hon är Maurice de Bracys brud och gemål.»
»En underbart klok plan», sade Fitzurse. »Jag tror knappast du tänkt ut den själv. Säg mig uppriktigt, De Bracy, vem som hittat på den åt dig och vem som skall hjälpa dig att sätta den i verket, ty om jag ej missminner mig, har du dina egna män så långt borta som i York.»
»Nå, om du nödvändigt skall veta det», sade De Bracy, »så var det tempelherren Brian de Bois-Guilbert, som utformade planen, sedan jag fått idén till företaget genom historien om Benjamins stam. Han skall hjälpa mig vid överfallet, och han och hans följeslagare skola föreställa stigmän från vilka min tappra arm skall befria den sköna damen, sedan jag bytt om kläder.»
»Vid min salighet», sade Fitzurse, »planen är ett värdigt utslag av er förenade vishet! Och din klokhet, De Bracy, visar sig i synnerhet däri, att du tänker lämna den sköna damen i din värde bundsförvants händer. Du lyckas kanhända taga henne från hennes saxiska vänner, men hur du sedan skall kunna rädda henne ur Bois-Guilberts klor, synes mig vida mer tvivelaktigt. Han är en jaktfalk, som är van att slå ned på sitt byte och sedan ej släppa det.»
»Han är tempelherre», sade De Bracy, »och kan därför inte stå i vägen för min plan att gifta mig med denna arvtagerska eller företaga något ohederligt mot De Bracys tillämnade maka. — Vid Gud, vore han tio tempelherrar i en person, skulle han icke våga tillfoga mig en sådan skymf!»
»Eftersom alltså ingenting som jag säger», fortfor Fitzurse, »kan förmå dig att avstå från denna dårskap — jag vet, vilken tjurskalle du är — så låt det åtminstone gå så fort som möjligt — låt inte din dårskap bli lika långvarig som den är oläglig.»
»Jag skall säga dig», svarade De Bracy, »att det hela inte kommer att ta mer än några timmar, och jag skall infinna mig i York i spetsen för mina tappra följeslagare, lika redo
