Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»En inrasad väg — ett bråddjup — ett vad och ett träsk!» sade riddaren, avbrytande honom. »Eremit, om du också vore den heligaste man som någonsin burit skägg eller läst radband, skall du inte förmå mig att färdas vidare i natt. Jag säger dig, att du, som lever av traktens barmhärtighet — som du ingalunda förtjänar, fruktar jag — icke har rätt att vägra en nödställd vägfarande skydd. Öppna din dörr genast, eljest skall jag vid Guds heliga kors slå in den och själv bereda mig tillträde.»

»Min käre resenär», svarade eremiten, »var icke efterhängsen, ty om du tvingar mig att till självförsvar begagna mina köttsliga vapen, blir det ännu värre för dig.»

I detta ögonblick blev ett dovt skällande och morrande, som den vägfarande en stund hade hört, allt högljuddare och häftigare och lät riddaren förmoda, att eremiten, oroad av hans hotelse att med våld tränga sig in, kallat ut sina hundar ur någon inre avskrankning för att vara honom behjälplig vid försvaret. Uppretad över dessa förberedelser å eremitens sida och detta framhärdande i det ogästvänliga uppsåtet, sparkade riddaren så häftigt på dörren, att både poster och lås skakade.

Eremiten, som ej var hågad utsätta sin dörr för ännu ett dylikt anfall, ropade nu med hög röst:

»Tålamod, tålamod, spara dina krafter, min gode färdeman, så skall jag strax öppna dörren, fast det torde bliva dig till föga fromma.»

Dörren öppnades följaktligen, och eremiten, en stor och kraftigt byggd man, stod inför riddaren i sin säckvävskåpa och huva och omgjordad med ett bastrep. Han hade i sin ena hand en tänd fackla och i den andra en påk av vildapel, så tjock och tung, att den väl kunde kallas en klubba. Två stora, lurviga hundar av blandad vinthunds- och bulldoggsras stodo färdiga att rusa på den främmande, så snart dörren öppnades. Men när facklan lyste på riddarens höga hjälmkam och gyllene sporrar, tycktes eremiten ändra sin ursprungliga avsikt, stillade sina bundsförvanters raseri, förändrade sitt sätt till en sorts tafatt artighet och bjöd riddaren att stiga in i hyddan. Han ursäktade sig för sin obenägenhet att öppna sin dörr efter solnedgången, ty, sade han, det fanns så många rövare och stigmän ute, som varken hade någon försyn för den heliga jungfrun eller Sankt Dunstan eller för dem som utgåvo sitt liv i deras tjänst.

»Torftigheten i din cell, gode fader», sade riddaren, som sett sig omkring och icke upptäckt annat än en bädd av löv, ett grovt tillyxat ekkrucifix, en mässbok, ett klumpigt bord, två stolar och ett par andra enkla husgeråd — »torftigheten i din cell skulle tyckas vara ett tillräckligt skydd mot alla fara för tjuvar, för att inte tala om dina två duktiga hundar, som synas mig nog stora och starka att få bukt med en hel vildsvinshjord och naturligtvis också med de flesta människor.»

»Den gode skogvaktaren», sade eremiten, »har tillåtit mig att hålla dessa djur till mitt skydd i ensamheten, så länge tiderna äro så här oroliga.»

Härmed satte han sin fackla i en vriden järnarm som tjänade till ljusstake, och dragande fram ekbordet till den slocknande elden, som han upplivade med litet torr ved, ställde han fram åt sig en stol på den ena sidan om bordet och gav riddaren ett tecken att taga den andra stolen.

De satte sig och betraktade varandra med stort allvar, tänkande var och en i sitt hjärta, att han sällan sett en starkare eller mera atletisk gestalt än den han hade framför sig.

»Vördade eremit», sade riddaren, sedan han länge och oavvänt betraktat sin värd, »om jag inte fruktade att avbryta dina fromma betraktelser, skulle jag bedja att få veta tre ting: För det första var jag skall ställa in min häst, för det andra vad jag kan få till aftonmåltid och för det tredje var jag kan få taga mitt nattläger.»

»Jag skall svara dig», sade eremiten, »med mitt finger, ty det är emot mina regler att tala med ord, då tecken kunna göra tillfyllest.» Så sägande, pekade han först mot ett och sedan mot ett annat hörn av hyddan. »Ditt stall», sade han, »är där — din bädd där», och nedtagande från en hylla ett fat med en handfull torkade ärter, som han framsatte på bordet, tillade han: »och här är din aftonmåltid.»

Riddaren ryckte på axlarna och gick ut efter sin häst, som under tiden stått bunden vid ett träd, sadlade av honom mycket omsorgsfullt och lade sin egen kappa över hästens trötta rygg.

Eremiten rördes tydligen i någon mån till deltagande genom den ömma omsorg och den skicklighet, varmed främlingen skötte sin häst, ty i det han mumlade något om foder,