Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


dessa djur hava att rädda sig och sina ryttare ur svåra belägenheter.

Det visade sig snart, att han icke förgäves litat på sin god häst, ty stigen blev snart litet bredare och mera banad, och ljudet av en liten klocka lät riddaren förstå, att han befann sig i närheten av ett kapell eller en eremitboning.

Snart kom han fram till en öppen, grön plats, på vars motsatta sida en grå och väderbiten klippa brant reste sig från den sakta sluttande marken. Murgröna klädde här och där dess sidor, och ekar och kristtornsbuskar, vilkas rötter funno näring i skrevorna, vajade på andra ställen över bråddjupen därinunder, liksom krigarens fjäderbuske över hans stålhjälm, skänkande behag åt det, som i sig själv inger endast fasa. Vid foten av denna klippa och liksom stödjande sig mot den låg en grovt timrad stuga, bestående huvudsakligen av trädstammar från skogen och tätad i springorna med mossa och lera. En ung, avkvistad tallstam med ett tvärträ fastbundet nära toppen stod vid ingången som en konstlös sinnebild av det heliga korset; till höger ett litet stycke därifrån sipprade en källa med det klaraste vatten fram ur klippan och uppfångades i en enkel stenbassäng. Vid sitt utflöde ur denna rann vattnet porlande utför sluttningen och över den lilla slätten för att slutligen förlora sig i den närbelägna skogen.

Bredvid denna källa sågos ruinerna av ett mycket litet kapell, vars tak delvis var infallet. Byggningen hade i sitt ursprungliga skick aldrig varit över sexton fot lång och tolv fot bred, och taket, vars höjd var därefter, vilade på fyra, i mitten sammanlöpande valvbågar, som framsprungo från byggnadens fyra hörn, där de uppburos av var sin korta, massiva pelare. Bjälklagret till två av dessa valv fanns kvar, ehuru taket mellan dem rasat ned, över de andra var det ännu helt. Ingången till denna gamla helgedom var under en mycket låg rundbåge, prydd med flera rader av den hajtandliknande sicksacklist, som man så ofta ser på äldre saxiska byggnader. På fyra små pelare över portalen reste sig ett klocktorn, och i det hängde den gröna och väderbitna klocka, vars svaga klang den Svarte Riddaren en stund förut hade hört.

Allt detta låg så fridfullt och stilla i skymningsljuset inför den trötte färdemannen och gav honom gott hopp om härbärge över natten, ty det var dessa skogseremiters särskilda plikt att öva gästfrihet mot försenade eller vilsekomna vandrare.

Riddaren gav sig följaktligen icke tid att närmare betrakta de enskildheter, vi beskrivit, utan under tacksägelse till den helige Julianus, alla vägfarandes skyddspatron, som hade fört honom till ett gott härbärge, hoppade han av hästen och bearbetade eremithyddans dörr med sin lans för att väcka uppmärksamhet och bliva insläppt.

Det dröjde en stund, innan han fick något svar, och när det kom, lät det ej gynnsamt.

»Fortsätt din väg, vem du än är», sade en djup, sträv röst inifrån hyddan, »och stör inte Guds och den helige Dunstans tjänare i hans aftonandakt.»

»Vördige fader», svarade riddaren, »här står en stackars färdeman, som råkat vilse i dessa skogar och giver dig ett tillfälle att visa barmhärtighet och gästfrihet.»

»Gode broder», svarade eremithyddans invånare, »det har behagat den heliga jungfrun och Sankt Dunstan att utse mig till föremål för dessa dygder i stället för till utövare av dem. Jag har inga livsmedel här, som ens en hund skulle vilja dela med mig, och en häst, som är aldrig så litet känslig, skulle förakta mitt läger — rid därför vidare, och Gud vare med dig!»

»Men huru» svarade riddaren, »skall jag kunna finna vägen genom en sådan skog som denna, när mörkret faller på? Jag beder dig, vördige fader, så vitt som du är en kristen, att öppna din dörr och åtminstone visa mig vägen.»

»Och jag beder dig, gode, kristne broder», svarade anakoreten, »att inte störa mig mera. Du har redan avbrutit mig i ett pater, två ave och ett credo, som jag, eländige syndare, måste enligt mitt löfte läsa före månens uppgång.»

»Vägen — visa mig vägen», ropade riddaren, »om du också inte vill göra något annat för mig.»

»Vägen är lätt att hitta», svarade eremiten. »Skogsstigen för till ett träsk och därifrån till ett vadställe, som nu, när regnen ha slutat, nog kan övergås. När du kommit över vadet, skall du vara försiktig, då du rider uppför vänstra stranden, ty den är ganska brant, och den stig, som går längs floden har nyligen, såsom jag hört — ty jag lämnar sällan andaktsövningarna i mitt kapell — rasat in på några ställen. Sedan rider du rakt fram —»