»Jag kunde ha svurit på att han gjort det», sade riddaren. »Alltsedan du slog tillbaka din kåpa, har jag varit förvissad om att det finnes bättre mat i cellen, helige klerk. Din skogvaktare är en hygglig karl, och ingen, som sett dina tänder tugga på ärterna och din strupe fuktas av detta avskräckande element, skulle kunna låta dig vara hänvisad till sådant hästfoder och sådan hästdryck utan att söka förbättra din kost. Låt oss därför ofördröjligen se, vad skogvaktaren försett dig med.»
Eremiten kastade på riddaren en forskande blick, i vilken låg ett komiskt uttryck av tvekan, liksom hade han varit oviss, om det kunde vara klokt att lita på gästen. Det fanns emellertid så mycken dristig öppenhet i riddarens utseende, som det var möjligt för ett ansikte att uttrycka. Hans leende hade också något oemotståndligt komiskt och ingav en förvissning om tro och redlighet, varmed hans värd icke kunde underlåta att sympatisera.
Efter ännu ett par stumma blickar gick eremiten till bortre delen av hyddan och öppnade en lucka, som var dold med stor omsorg och en viss uppfinningsförmåga. Från en mörk skrubb, dit denna öppning ledde, framtog han en stor pastej, gräddad i ett tennfat av ovanliga dimensioner. Denna ansenliga rätt ställde han fram för sin gäst, som skar upp den med sin dolk och ofördröjligen gjorde sig förtrogen med dess innehåll.
»Hur länge är det, sedan den gode skogvaktaren var här?» sade riddaren till sin värd, sedan han hastigt svalt några stycken av denna betydande förstärkning i eremitens kost.
»Omkring två månader», svarade munken genast.
»Vid Gud», sade riddaren, »allt i din hydda är underbart, helige klerk! Jag hade kunnat svära på, att den feta råbock, som lämnat sitt kött till denna pastej, sprungit på sina fötter för mindre än en vecka sedan.»
Eremiten blev litet förbryllad av denna anmärkning och betraktade för övrigt ganska snopet den hastigt försvinnande pastejen, på vilken hans gäst gjorde våldsamma angrepp; själv hade han genom sina föregående uttalanden om måttlighet avhänt sig varje förevändning att deltaga i dem.
»Jag har varit i Palestina, ädle klerk», sade riddaren och upphörde plötsligt med ätningen, »och där är det sed, att varje värd, som undfägnar en gäst, skall övertyga honom om matens hälsosamma beskaffenhet genom att själv dela den med honom. Vare det långt ifrån mig att misstänka en så helig man som dig för något ogästvänligt, men jag skulle likväl bliva dig högeligen förbunden, om du ville rätta dig efter denna österländska sed.»
»För att befria dig från onödig oro skall jag för en gång avvika från min regel», svarade eremiten. Och som det på den tiden icke brukades några gafflar, voro hans fingrar genast i pastejens innanmäte.
Isen var nu bruten, och det tycktes arta sig till en tävlan mellan gästen och värden om vem som skulle visa prov på den bästa aptiten. Och ehuru den förre sannolikt fastat längst, överträffades han dock vida av eremiten.
»Helige klerk», sade riddaren, när hans hunger var stillad, »jag skulle kunna hålla min goda häst därborta mot en sekin, att samme hygglige skogvaktare, som vi ha att tacka för steken, lämnat dig en flaska vin eller en ankare kanariesekt att dricka till denna härliga pastej. Det är naturligtvis något, som en så sträng eremit inte kunnat behålla i minnet, men jag tror, att om du tittar efter i dina gömmor därborta, skall du finna, att jag har rätt i min förmodan.»
Eremiten svarade blott med ett grin, gick åter till sin skrubb och framtog en läderflaska, som kunde rymma omkring fyra stop. Han framtog även två stora dryckesbägare, gjorda av uroxens horn och beslagna med silver. Sedan han anskaffat detta att skölja ned aftonmåltiden med, ansåg han sig kunna bortlägga alla vidare betänkligheter och allt krus. Fyllande båda bägarna, sade han efter saxiskt bruk: »Skål, Lättjefulle Riddare!» och tömde sin i ett enda drag.
»Skål, helige klerk av Copmanshurst!» svarade riddaren och följde sin värds exempel.
»Helige klerk», sade främlingen, sedan den första bägaren sålunda blivit tömd, »jag kan inte annat än förvåna mig över, att en man med sådana muskler och senor som dina och som därtill har en så frisk aptit har kommit på idén att slå sig ned här i ödemarken. I min tanke passar du bättre till att sitta på en borg eller ett slott och äta kött och dricka vin än att leva här på grönsaker och vatten eller på skogvaktarens barmhärtighet. Åtminstone skulle jag, om jag vore som du, skaffa mig både nöje och överflöd av konungens rådjur. Det finns många präktiga hjordar i dessa skogar, och en råbock,
