som går till den helige Dunstans kaplan, skulle nog icke saknas.»
»Lättjefulle Riddare», svarade klerken, »det är farliga yttranden, och jag ber dig hålla inne med dem. Jag håller på konungen och lagen, och skulle jag förgripa mig på min herres villebråd, kunde jag vara säker på att komma i fängelse, och så framt min kåpa ej skyddade mig, kunde jag nog också bli hängd.»
»Ja, men vore jag som du», sade riddaren, »skulle jag taga mig en månskenspromenad ibland, när skogvaktare och kronojägare ligga i sina varma sängar, och rätt som det var — medan jag gick och läste mitt radband — skulle jag skicka en pil in bland de hjordar av rådjur, som beta i gladen. Säg, helige klerk, har du aldrig försökt dig på sådant tidsfördriv?»
»Vän Lätting», svarade eremiten, »du har sett allt, som kan intressera dig av mitt hushåll och något mer än den förtjänar, som tränger sig in med våld. Tro mig, det är bättre att njuta av det goda, som Gud sänder dig, än att vara näsvist nyfiken på var det kommer ifrån. Fyll din bägare och drick! Gör inte flera närgångna frågor, ty då blir jag tvungen att visa dig, att du svårligen skulle kunnat taga dig in här, om jag på allvar velat sätta mig till motvärn.»
»På min ära», sade riddaren, »du gör mig nyfiknare än någonsin! Du är den hemlighetsfullaste eremit jag någonsin träffat, och jag vill veta mer om dig, innan vi skiljas. Vad dina hotelser beträffar, så vet, helige man, att du talar till en, vars uppgift det är att söka faran, var helst den finnes.»
»Lättjefulle Riddare, jag dricker din skål», sade eremiten. »Jag respekterar mycket din tapperhet, men jag hyser inte stora tankar om din omdömesförmåga. Vill du nyttja samma vapen som jag, skall jag i all vänskap och broderlig kärlek giva dig så tillräcklig penitens och fullständig absolution, att du icke på det närmaste året skall ånyo begå nyfikenhetens synd.»
Riddaren drack honom till och bad honom nämna sina vapen.
»Det finns inga», svarade eremiten, »alltifrån Delilas sax och Jaels sjutumsspik till Goliats svärd, på vilka jag ej kan mäta mig med dig. Men skall jag välja, så vad säger du, min vän, om de här små leksakerna?»
Med dessa ord öppnade han ett annat skåp och framtog därur ett par slagsvärd och sköldar, sådana som brukades av den tidens odalbönder. Riddaren, som följde honom med blicken, såg att detta andra gömställe även innehöll två eller tre goda långbågar, ett armborst, en knippa trubbpilar för det senare och några buntar långa pilar för de förra. En harpa och några andra saker av föga religiöst utseende blevo även synliga, när detta mörka skåp öppnades.
»Jag lovar dig, broder klerk», sade han, »att jag icke skall göra dig flera förolämpande frågor. Det där skåpets innehåll är svar på alla mina spörsmål, och jag ser där ett vapen», han lutade sig ned och tog fram harpan, »på vilket jag hellre vill tävla med dig än med svärd och sköld.»
»Jag hoppas, vän riddare», sade eremiten, »att du inte i verkligheten gjort skäl för tillnamnet Lättingen, men jag misstänker dig skarpt. Nu är du i alla fall min gäst, och jag skall inte sätta ditt mannamod på prov utan din egen fria vilja. Sitt alltså ned och fyll din bägare! Låt oss dricka, sjunga och vara glada! Kan du någon rolig visa, så är du alltid välkommen till Copmanhurst på en bit pastej, så länge jag läser mässan i den helige Dunstans kapell, vilket, om det så är Guds behag, torde bliva, tills jag utbyter min gråa betäckning mot den gröna grästorvans. Men slå i en full bägare åt dig, ty det tar tid att stämma harpan, och ingenting klarar rösten och skärper örat så som en dryck vin. Vad mig beträffar vill jag känna druvsaften ända ut i fingerspetsarna, innan jag låter dem löpa över strängarna.»
