Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

kunnat låta bli att själv stämma in i omkvädet. »Men vem i alla helgons namn skulle väntat att få höra en sådan uppsluppen sång från en eremits cell mitt i natten.»

»Åhjo, det skulle jag nog kunnat», sade Gurth, »ty den glade eremiten i Copmanhurst är känd här i trakten. Han skjuter hälften av alla råbockar som olovligt dödas häromkring. Det påstås att skogvaktaren klagat för hans förman och att han snart mister kåpa och huva om han inte skickar sig bättre.»

Medan de språkade så sinsemellan hade Locksleys högljudda och upprepade bultningar slutligen stört eremiten och hans gäst.

»Vid min rosenkrans», sade eremiten och tvärstannade mitt i en storartad löpning, »här komma flera försenade gäster. Jag skulle inte för min kåpa vilja att de funne oss i denna sysselsättning. Alla hava sina fiender, gode riddar Lätting, och det finns de som kunde vara elaka nog att tyda den gästfria förfriskning jag under tre korta timmar bjudit dig, en trött resande, såsom dryckenskap och utsvävning, laster som äro alldeles främmande för mitt kall och min karaktär.»

»Usla belackare!» svarade riddaren. »Jag önskar jag finge tukta dem. Men nog är det sant, helige klerk, att alla ha sina fiender, och det finns åtskilliga här i landet som jag hellre vill tilltala genom mitt hjälmvisir än med blottat ansikte.»

»Sätt på dig din järnhuva då, vän Lätting, och det så fort du kan», sade eremiten, »medan jag ställer undan dessa tennstop, vilkas innehåll susar sällsamt i min egen huvudknopp, och för att överrösta skramlet — ty jag känner mig verkligen litet ostadig — så stäm in i den melodi du hör mig sjunga; orden göra detsamma — jag minns dem knappt själv.»

Därmed uppstämde han ett dundrande De profundis clamavi, under vars skyddande toner han ställde undan allt som vittnade om deras fest, medan riddaren, hjärtligt skrattande och påtagande sin rustning, deltog i sin värds sång så mycket han kunde för munterhet.

»Vad är det för djävulsmässor ni sjunga vid denna tid på dygnet?» sade en röst utifrån.

»Himlen förlåte dig, färdeman», sade eremiten, som både till följd av det larm han själv ställde till och på grund av sina nattliga libationer icke alls kände igen en stämma, som eljest var honom välbekant. »Fortsätt din väg i Guds och den helige Dunstans namn och stör icke min min helige broders andakt!»

»Galne präst!» svarade rösten utifrån. »öppna för Locksley!»

»Ingen fara — allt väl», sade eremiten till riddaren.

»Men vem är det?» sade den Svarte Riddaren. »Det är av stor vikt för mig att veta.»

»Vem det är?» svarade eremiten. »Det är en vän, säger jag dig.»

»Men vad för en vän?» sade riddaren. »Ty han kan ju vara din vän och inte min.»

»Vad för en vän?» återtog eremiten. »Ja, det är en fråga som inte är lätt att besvara. Vad för en vän? Jo, då jag närmare tänker efter är han just den där hygglige skogvaktaren som jag talade om för en stund sedan.»

»Aha, lika hygglig skogvaktare som du är from eremit», svarade riddaren. »Jag tvivlar inte på det. Men öppna dörren innan han slår den från gångjärnen!»

Emellertid tycktes hundarna, som först hade givit ett fruktansvärt skall, nu igenkänna främlingens röst därutanför, ty de förändrade alldeles sitt sätt, skrapade och gnällde vid dörren, liksom ville de tillstyrka att han insläpptes. Eremiten drog skyndsamt reglarna från sin port och insläppte Locksley och hans båda följeslagare.

»Nå, min käre eremit», var Locksleys första fråga, när han fick se riddaren, »vad är det för en glad kamrat har här?»

»En ordensbroder», svarade munken och skakade på huvudet, »vi hava sjungit och bedit hela natten.»

»Han tillhör den stridande kyrkan, tror jag», svarade Locksley, »och det finns flera av hennes medlemmar här i trakten. Nu, munk, måste du emellertid lägga bort ditt radband och taga till knölpåken. Vi behöva varenda en av våra raska karlar, klerker som lekmän. Men», tillade han och tog honom litet avsides, »är du tokig som släpper in en riddare, du inte känner? Har du glömt vår överenskommelse?»

»Inte känner!» svarade munken fräckt. »Jag känner honom lika bra som min egen bror?»

»Nå, vad heter han då?» frågade Locksley.