»Våra huvuden äro i lejonets gap», sade Wamba viskande till Gurth, »få se hur vi få ut dem igen.»
»Hysch — var tyst», sade Gurth. »Reta honom inte med dina dumheter, så tror jag nog allt går bra.»
XIX.
NYA GÄSTER I EREMITTJÄLLET
Är höstkväll kulen, vägen svår
Och skogen mörk och ändlöst lång
Hur ljuvligt till mitt öra når
Ensittarns fromma aftonsång!
Eremiten vid Sankt Klemens källa.
Det var efter tre timmars styv marsch som Cedrics tjänare med sin hemlighetsfulle vägvisare anlände till en liten öppen plats i skogen. Mitt på denna växte en ofantlig ek, som utbredde sina knotiga grenar åt alla håll. Under detta träd lågo fyra eller fem karlar utsträckta på marken, medan ännu en gick vakt i månljuset.
När denne hörde att steg närmade sig slog han genast alarm, och de sovande sprungo upp och spände sina bågar. Sex pilar vilade på bågsträngarna och pekade mot det håll, därifrån vandrarna närmade sig. Men då blev vägvisaren igenkänd, och han välkomnades med alla tecken till vördnad och tillgivenhet av dessa män, som genast bortlade sin hotande hållning.
»Var är Mjölnaren?» var hans första fråga.
»På vägen till Rotherham.»
»Hur många har han med sig?» frågade anföraren, ty en sådan tycktes han vara.
»Sex man och gott hopp om byte, om det behagar Sankt Niklas.»
»Andäktigt talat», sade Locksley. »Och var är Allan-a-Dale?»
»Han har gått uppåt Watlingvägen för att passa på priorn av Jorvaulx.»
»Det är också välbetänkt», svarade anföraren. »Och var är Munken?»
»I sin cell.»
»Dit skall jag gå», sade Locksley. »Sprid er och sök reda på kamraterna! Samla så stor styrka ni kan, ty det är villebråd i skogen som kommer att kräva en hård jakt och som nog sätter sig till motvärn. Möt mig här i dagbräckningen. Och vänta», tillade han, »jag har glömt det viktigaste av allt. Två av er skola genast begiva sig till Torquilstone, Front-de-Bœufs slott. En hop normandiska junkrar, som klätt ut sig i sådana dräkter som vi bära, äro på väg dit med fångar. Giv noga akt på dem, ty även om de hinna fram till slottet innan vi samlat vår styrka, är det en hederssak för oss att bestraffa dem, och vi skola finna utväg därtill. Bevaka dem därför noga! Skicka också en av era kamrater, den som är snabbast på foten, att underrätta frälsebönderna där i trakten om saken!»
De lovade punktlig lydnad och begåvo sig skyndsamt att utföra var sina uppdrag. Anföraren och hans båda följeslagare, som nu betraktade honom med stor vördnad och jämväl någon fruktan, fortsatte emellertid sin väg till kapellet vid Copmanhurst.
När de kommit till det lilla månbelysta gladet och sågo framför sig det vördnadsvärda, ehuru förfallna kapellet och den tarvliga eremithyddan, som så väl passade till en fristad för den asketiska fromheten, viskade Wamba till Gurth:
»Om det här är en tjuvs boning, då kan man verkligen säga att ordspråket har rätt: Ju närmare kyrkan, desto längre från Gud. Och vid min tuppkam», tillade han, »tror jag inte det är så också. Hör bara, vilka gudlösa sånger de sjunga därinne!»
Eremiten och hans gäst höllo i själva verket på att med sina väldiga lungors kraft skråla en gammal dryckesvisa, som hade denna refräng:
Hej, låt oss skåla och dricka,
Lustige broder och vän!
Hej, låt oss skåla och dricka!
Bägaren töm, sorgerna glöm!
Hej, låt oss skåla och dricka!
»Nå, det är inte så illa sjunget», sade Wamba, som inte
