»Det är på tiden att du lämnar oss, sir Maurice», sade tempelriddaren till De Bracy, »så att du kan få tillfälle att utföra andra delen av din hemlighetsfulla uppgift. Du skall nu, som du vet, spela den befriande riddarens roll.»
»Jag har tänkt närmare på saken», sade De Bracy. »Jag vill inte lämna dig förrän bytet är i säkerhet i Front-de-Bœufs slott. Där skall jag visa mig för lady Rowena i min egen skepelse, och jag hoppas hon skall förlåta den våldshandling, vartill jag gjort mig skyldig, då hon ser huru häftig min kärlek är.»
»Och vad är det som förmått dig att ändra din plan, De Bracy?» sade tempelriddaren.
»Det kommer dig intet vid», svarade hans följeslagare.
»Jag hoppas dock», sade tempelriddaren, »att ditt ändrade beslut icke beror på något misstroende till mitt ärliga uppsåt, såsom Fitzurse försökte inbilla dig.»
»Mina tankar höra mig ensam till», svarade De Bracy. »Djävulen skrattar, säges det, när den ena tjuven stjäl från den andra, och vi veta att om han också skulle spotta eld och svavel i stället, skulle det inte hindra en tempelriddare från att följa sin böjelse.»
»Eller anföraren för en friskara», svarade tempelriddaren, »från att av en vän och kamrat frukta de oförrätter han själv övar mot alla.»
»Detta är gagnlösa och farliga förebråelser», svarade De Bracy. »Vare det nog sagt att jag känner tempelordens moral och icke vill giva dig tillfälle att lura mig på det fagra byte, för vilket jag riskerat så mycket.»
»Bah», svarade tempelherren, »vad har du att frukta? Du känner vår ordens löften.»
»Ja, mycket väl», svarade De Bracy, »och även huru de hållas. Min käre tempelriddare, ridderskapets lagar tolkas i Palestina på ett mycket fritt sätt, och detta är ett fall, i vilket jag inte har lust att lita på ditt samvete.»
»Hör sanningen då», sade tempelherren, »jag bryr mig inte om din blåögda skönhet. Det finns i samma följe en som passar bättre för mig.»
»Vad? Skulle du nedlåta dig till hennes tärna?» sade De Bracy.
»Nej, herr riddare», sade tempelherren högdraget. »Till en tärna vill jag inte nedlåta mig. Jag har bland fångarna ett rov som inte står ditt efter i skönhet.»
»Vid den heliga mässan», sade De Bracy, »du menar den vackra judinnan!»
»Och om så vore», sade Bois-Guilbert, »vad skulle hindra mig?»
»Intet, som jag vet», sade De Bracy, »om det inte skulle vara ditt kyskhetslöfte eller om ditt samvete skulle förbjuda dig att inlåta dig med en judinna.»
»Vad mitt löfte beträffar», sade tempelherren, »har vår stormästare beviljat mig en dispens. Och i fråga om mitt samvete, så behöver väl inte en man som dräpt trehundra saracener ta det lika noga med varje småsynd som en liten konfirmand vid hennes första bikt på skärtorsdagsafton.»
»Du känner bäst själv dina privilegier», sade De Bracy, »men jag skulle kunnat svära på att dina tankar varit mera på den gamle ockrarens penningpåsar än på hans dotters svarta ögon.»
»Jag kan beundra båda delarna», svarade tempelherren. »Dessutom är den gamle juden bara ett halvt rov. Jag måste dela honom med Front-de-Bœuf, som inte upplåter sitt slott åt oss för intet. Jag måste ha något som jag kan kalla uteslutande mitt vid den här expeditionen, och jag har utvalt den sköna judinnan till mitt särskilda byte. Men nu, när du vet mitt tycke, kan du väl återupptaga din ursprungliga plan, eller hur? Du har ju ingenting att frukta från min sida.»
»Nej», svarade De Bracy, »jag vill stanna vid min bortrövade skönas sida. Det du säger är mycket sant, men jag tycker inte om de privilegier som förvärvats genom stormästarens särskilda tillstånd och de förtjänster som vunnits genom dödandet av de trehundra saracenerna. Du har alltför lätt att få full absolution för att räkna synnerligen noga med småförsyndelser.»
Medan detta samtal fortgick, sökte Cedric förmå sina väktare att säga, vilka de voro och vilka avsikter de hade.
»Ni vilja kallas engelsmän», sade han, »och ni överfalla edra landsmän som om ni vore riktiga normander. Om ni äro mina grannar borde ni även vara mina vänner, ty vilka av mina engelska grannar hava skäl att vara annat? Jag säger eder, frimän, att även de ibland er som blivit förklarade biltoga, hava åtnjutit mitt beskydd, ty jag har känt
