medlidande med deras elände och förbannat deras tyranniska herrars förtryck. Vad vilja ni då mig? Och vad nytta kunna ni ha av denna våldsgärning? Ni äro sämre än vilda djur i edra handlingar. Vilja ni också vara stumma som de?»
Det var förgäves Cedric så tilltalade sina väktare, vilka hade alltför goda skäl för sin tystnad för att vare sig av hans vrede eller föreställningar förmås bryta den. De fortforo att släpa honom med sig på sin snabba ritt, tills man vid slutet av en uppfartsväg, som kantades av höga träd, såg Torquilstone, numera Front-de-Bœufs slott, resa sina åldersgrå murar. Den icke synnerligen stora borgen bestod av ett stort och högt fyrkantigt mittorn, omgivet av några lägre byggnader och en inre borggård. Kring den yttre muren gick en djup grav, som fick sitt vatten från en bäck i närheten. Front-de-Bœuf, som ofta låg i fejd med sina fiender, hade betydligt förstärkt sin borg genom att bygga torn på den yttre muren, ett i varje hörn. Ingången var som vanligt i denna tids borgar genom ett välvt utanverk, som på vardera sidan avslutades och försvarades av ett litet torn.
Så snart Cedric såg de gråa, mossbelupna tinnarna på Front-de-Bœufs slott i morgonsolen glimma över den skog, av vilken de omgåvos, fick han genast klart för sig rätta orsaken till sitt missöde.
»Jag gjorde dessa skogars tjuvar och stigmän orätt», sade han, »då jag förmodade att sådana banditer hörde till deras skaror. Jag kunde lika gärna hava förväxlat rävarna i dessa snår med Frankrikes glupande vargar. Säg mig, era hundar — är det mitt liv eller mina ägodelar som er herre eftertraktar? Är det för mycket att två saxare, jag och den ädle Athelstane, innehava jord i det land som fordom var vårt folks arvedel? Slå då ihjäl oss och tag våra liv, liksom ni tagit vår frihet! Om Cedric saxare inte kan befria England, så vill han dö för det. Säg er tyranniske herre att jag endast besvärjer honom att skona lady Rowenas heder och liv. Hon är kvinna, och han behöver inte frukta henne, och med oss skola alla dö som våga strida för hennes sak.»
Männen voro alltjämt lika stumma, och nu stod man framför slottets port. De Bracy blåste tre gånger i sitt horn, och de bågskyttar och armborstmän, som bemannat muren, då de sågo dem nalkas, skyndade att sänka vindbryggan och släppa in dem. Fångarna tvungos av sina väktare att sitta av och blevo förda till ett rum, där en hastig måltid framsattes åt dem. Ingen annan än Athelstane kände sig emellertid hågad att äta något; men ej heller denne ättling av Bekännaren hade mycken tid att göra rättvisa åt de goda saker som framsattes, ty väktarna läto honom och Cedric förstå att de skulle hållas fångna i ett annat rum än Rowena. Motstånd var förgäves, och de tvungos att medfölja till ett stort rum, som med sina klumpiga saxiska pelare liknade de refektorier och kapitelsalar, man ännu kan få se i de äldsta delarna av våra äldsta kloster.
Lady Rowena blev därnäst skild från sitt följe och visserligen med en viss artighet, men utan att bliva tillfrågad om sitt tycke, förd till ett avlägset gemak. Detsamma var förhållandet med Rebecka, trots de enträgnaste böner från fadern, som i denna yttersta nöd erbjöd till och med penningar om hon kunde få stanna hos honom.
»Din otrogne hund», svarade en av hans väktare, »när du sett din håla, kommer du inte att önska att din dotter skall dela den med dig.» Och den gamle juden blev utan vidare resonemang med våld bortsläpad åt ett annat håll än de övriga fångarna. Tjänarna blevo, sedan de avväpnats och deras kläder genomsökts, instängda i en annan del av slottet, och Rowena förvägrades till och med att åtnjuta sin tärna Elgithas uppassning och sällskap.
Det rum, i vilket de saxiska hövdingarna höllos fångna — ty vi vilja först fästa vår uppmärksamhet vid dem — hade, fastän det för närvarande användes såsom ett slags vaktrum, fordom varit slottets stora sal. Detta rum var nu avsett för ringare ändamål, ty den nye slottsherrn hade bland andra förbättringar och försköningar, som han vidtagit, även uppfört en ny och präktig sal, vars välvda tak uppbars av smäckrare och finare pelare och som var smyckad i den rikare stil, som normanderna redan infört i byggnadskonsten.
Cedric gick fram och tillbaka i rummet, uppfylld av harmsna reflexioner över forntid och nutid, och hans följeslagare fann, väl icke i tålamod och levnadsvishet, men i sin slöhet en hjälp mot allt utom den närvarande situationens olägenhet. Så föga förnam han dock även denna senare att han blott då och då av Cedrics livliga och häftiga uppfordran kunde förmås till ett svar.
»Ja», sade Cedric, talande halvt till sig själv och halvt till
