Athelstane, »det var i denna samma sal som min stamfader satt till bords med Torkil Wolfganger, när han höll fest för den tappre och olycklige Harold, som då drog emot norrmännen —»
Just som saxaren hängav sig åt dessa hågkomster, öppnades dörren till deras fängelse och in trädde en hovmästare med sin vita ämbetsstav i handen. Denna viktiga person skred med högtidlig gång in i rummet, åtföljd av fyra tjänare, som buro in ett bord fullsatt med rätter, vilkas åsyn och lukt tycktes ögonblickligen göra Athelstane skadeslös för de vedermödor han utstått. De som passade upp vid bordet voro maskerade.
»Vad är detta för upptåg?» sade Cedric till hovmästaren. »Tror du inte vi veta vems fångar vi äro, när vi äro i din herres slott? Säg honom», fortfor han med ett försök att begagna detta tillfälle att öppna underhandlingar om sitt frigivande — »säg din herre, Reginald Front-de-Bœuf, att vi icke veta vad han kan hava för skäl att beröva oss vår frihet, om icke hans olagliga önskan att rikta sig på vår bekostnad. Säg honom att vi giva vika för hans rovlystna övermakt, som vi under liknande omständigheter skulle göra för en verklig rövares. Må han nämna den lösepenning han fordrar för vår frihet, och den skall betalas, om den står i rimligt förhållande till våra tillgångar.»
Hovmästaren böjde på huvudet, men svarade icke.
»Och hälsa sir Reginald Front-de-Bœuf», sade Athelstane, »att jag utmanar honom på liv och död, uppfordrar honom till strid med mig, till häst eller till fots, på vilken säker plats som helst, inom åtta dagar efter vårt frigivande, vilket han, om han är en sann riddare, under dessa omständigheter icke skall våga motsätta sig eller uppskjuta.»
»Jag skall framföra utmaningen», svarade hovmästaren, »och nu lämnar jag eder åt er måltid.»
Athelstanes utmaning lät icke vidare manhaftig, ty han hade munnen full av mat, och denna omständighet i förening med hans naturliga tveksamhet förtog i hög grad de trotsiga ordens verkan. Hans utmaning hälsades emellertid av Cedric såsom ett omisskännligt tecken till vaknande dådlust hos hans följeslagare, vars förra likgiltighet börjat att, huru stor vördnad Cedric än hade för Athelstanes börd, sätta hans tålamod på alltför stort prov. Nu skakade han hjärtligt hand med honom för att giva uttryck åt sitt gillande och blev en smula sorgsen, när Athelstane sade, »att han ville slåss med ett dussin sådana män som Front-de-Bœuf, om han därigenom kunde påskynda sin avfärd från ett ställe, där de lade så mycket vitlök i soppan». Trots denna antydning till återfall i det sinnligas slöhet tog Cedric plats mitt emot Athelstane, och om hans lands olyckor kunde bannlysa tanken på mat, så länge bordet var odukat, visade han dock, så snart rätterna voro framsatta, att hans saxiska förfäders goda matlust gått i arv till honom jämte deras andra egenskaper.
Fångarna hade emellertid icke länge njutit av sin måltid, förrän deras uppmärksamhet avleddes från denna allvarliga sysselsättning genom en hornstöt utanför porten. Den upprepades tre gånger med samma häftighet som hade den blåsts framför ett förtrollat slott av den utkorade riddare, på vars bud salar och torn, utanverk och tinnar skulle försvinna liksom en morgondimma. Saxarna sprungo upp från bordet och skyndade till fönstret. Men deras nyfikenhet blev gäckad, ty från fönsterna sågo de endast borggården och ljudet kom från andra sidan yttermuren. Signalen tycktes emellertid hava sin betydelse, ty det blev genast stor uppståndelse i slottet.
