Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Hav förbarmande med mig, ädle riddare!» utropade Isak. »Jag är gammal och fattig och hjälplös. Det vore ovärdigt att triumfera över mig. Det är ingen bragd att trampa på en mask.»

»Gammal kan du väl vara», svarade riddaren, »och det är till skam för dem som varit nog dåraktiga att låta dig bliva grå i ditt ocker och dina skälmknep. Svag är du nog, ty när hade väl en jude mod i bröstet eller kraft i armen? Men det är väl bekant att du är rik.»

»Jag svär dig, ädle riddare», sade juden, »vid allt vad jag tror på och vid allt vad vi båda tro —»

»Försvärj dig icke», sade normanden avbrytande honom, »och låt icke din halsstarrighet besegla din dom, förrän du sett och väl betänkt det öde som väntar dig. Tro inte att jag talar så blott för att skrämma dig och draga nytta av den gemena feghet du ärft av din stam. Jag svär dig vid det som du icke tror på, vid det evangelium vår kyrka förkunnar och vid de nycklar som äro henne givna till att binda och till att lösa, att mitt beslut är fast och oryggligt. Detta fängelse är icke för lappri. Fångar, tiotusen gånger mera framstående än du, hava dött inom dessa murar, och deras öde har aldrig blivit känt! Men åt dig ämnar jag en långsam och kvalfull död, mot vilken deras varit vällust.»

Han gjorde åter tecken åt slavarna att närma sig och sade något till dem på deras eget språk, ty även han hade varit i Palestina, där han kanske lärt sig sin grymhet. Saracenerna framtogo ur sina korgar några skyfflar kol, en pust och en flaska olja. Medan den ene slog eld med stål och flinta, lade den andre kol på det stora rostiga gallret vi redan omnämnt och begagnade pusten tills de blevo rödglödande.

»Ser du, Isak», sade Front-de-Bœuf, »ser du de där järnstängerna ovanför de glödande kolen? På den varma bädden skall du ligga alldeles avklädd, som om du skulle vila på en dunbädd. En av dessa slavar skall underhålla elden under dig och den andra skall smörja dina usla lemmar med olja, så att steken ej må brännas. Välj nu mellan en sådan glödande bädd och utbetalandet av tusen silvermarker, ty, vid min faders huvud, du har intet annat val.»

»Det är omöjligt», utropade den stackars juden — »det är omöjligt att du verkligen kan mena det! Den gode Guden kan inte hava skapat någon så grym varelse!»

»Lita inte på det, Isak» sade Front-de-Bœuf, »ty då misstager du dig svårligen. Tror du att jag, som sett en stad plundras, i vilken tusentals av mina kristnade landsmän omkommo genom svärd, vatten och eld, skall låta avhålla mig från mitt syfte genom en enda eländig judes rop och skrik? Eller tror du att dessa mörklagda slavar, som icke känna någon annan lag eller hava något annat samvete än sin herres vilja — som taga till gift, bål, dolk eller rep på hans minsta vink — tror du att de skola hava förbarmande som icke ens förstå det språk, på vilket du ropar därom? Var förståndig, gubbe! Gör dig av med en del av din överflödiga rikedom! Återgälda i en kristens händer en del av det du förvärvat genom det ocker du utövat mot hans trosförvanter. Din slughet skall snart åter komma din hopskrumpna börs att svälla ut, men varken läkare eller läkemedel kunna återställa din svedda hud, om du väl blir lagd på dessa järnstänger. Räkna upp din lösepenning, säger jag, och var glad att du till sådant pris kan köpa dig fri från ett fängelse, om vars hemligheter få kunna förtälja. Jag ödar nu ej flera ord på dig — välj mellan dina slantar och ditt kött och blod, och som du väljer, så skall det bli.»

»Må Abraham, Jakob och alla vårt folks fäder bistå mig», sade Isak, »jag kan inte göra något val, ty jag ser mig ingen utväg att tillfredsställa ditt oerhörda krav.»

»Grip honom och kläd av honom, slavar», sade riddaren, »så få hans folks fäder bistå honom, om de kunna.»

Tjänarna, som inhämtade dessa befallningar mera av baronens ögon och hand än genom hans tunga, stego ännu en gång fram, lade hand på den olycklige Isak, ryckte upp honom från golvet och höllo honom emellan sig, avvaktande den hårdhjärtade baronens ytterligare vink. Den stackars juden betraktade deras och Front-de-Bœufs ansikten i förhoppning att finna några tecken till blidare sinnesstämning, men över baronens drag vilade samma kalla, halvt mulna, halvt hånfulla leende, som varit preludiet till hans grymhet, och saracenernas vilda ögon, som rullade dystert under de mörka brynen och fingo ett ännu hemskare uttryck av det vita kring pupillen, buro snarare vittne om det hemliga nöje de väntade sig av det förestående skådespelet än om någon motvilja att därvid vara de handlande personerna. Juden såg sedan på