Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Detta fängelsevalvs hela utseende kunde förskräckt en modigare man än Isak, som dock var relativt lugnare under den överhängande farans tryck än han hade synts, då den ännu varit något obestämt, som hotade på avstånd. I en sinnesförfattning av passivt motstånd och med sina kläder hopsamlade under sig för att undgå fuktigheten från golvet satt Isak i ett hörn av fängelset, där hans hopknäppta händer, hans oordnade hår och skägg, hans pälskappa och höga mössa i denna dunkla belysning skulle passat till ett motiv för Rembrandt, om denne berömde målare funnits till på den tiden. Juden hade suttit så utan att röra sig i nära tre timmar, då slutligen steg hördes i trappan. Reglarna gnisslade, då de drogos ifrån, gångjärnen knarrade då dörren öppnades, och Reginald Front-de-Bœuf, åtföljd av tempelherrens två saracenska slavar, trädde in i fängelset.

Front-de-Bœuf, en stor och stark man, som tillbragt sitt liv i härnadståg eller med enskilda fejder och tvister och icke ryggat tillbaka för några medel att utvidga sin feodala makt, hade ansiktsdrag som stodo i överensstämmelse med hans karaktär och gåvo ett starkt uttryck åt hans onda och häftiga lidelser. De ärr, varmed hans ansikte var översållat, skulle i och för sig hava väckt den sympati och respekt som ägnas en hedersam tapperhets märken. Men hos Front-de-Bœuf ökade de blott det grymma i hans utseende och den fasa hans närvaro ingav. Denne fruktansvärde borgherre var klädd i en tätt åtsittande läderjacka, som bar spår av att han burit den under rustningen. Han hade intet annat vapen än en dolk i bältet, vilken tjänade som pendang till en knippa rostiga nycklar som hängde vid hans högra sida.

De svarta slavar som åtföljde Front-de-Bœuf hade avlagt sina lysande dräkter och voro iförda jackor och byxor av groft linne. De hade kavlat upp ärmarna över armbågen liksom slaktare, då de skola utöva sitt yrke. De hade var sin lilla korg i handen, och när de kommit in stannade de vid dörren, tills Front-de-Bœuf själv omsorgsfullt låst och reglat den. Efter att hava vidtagit detta försiktighetsmått gick han långsamt fram till juden, på vilken han höll sina ögon fästa, som ville han förlama honom med blicken, liksom vissa djur sägas kunna tjusa sitt byte. Och det såg verkligen ut, som om Front-de-Bœufs mörka och onda öga ägde något av denna förmenta makt över den olycklige fången. Juden satt med vidöppen mun, och han stirrade på den grymme baronen med en sådan djup fasa att hela hans varelse tycktes bokstavligen krympa ihop under normandens stela och olycksbådande blick. Den olycklige Isak kunde varken stiga upp och göra den bugning som hans förskräckelse tillrådde honom, ej heller ens avtaga sin mössa eller yttra ett enda bönfallande ord, till den grad upprördes han av övertygelsen att tortyr och död nu förestodo honom.

Normandens resliga gestalt tycktes däremot tilltaga i storlek liksom örnens, som burrar upp sina fjädrar, när han står i begrepp att slå ned på sitt försvarslösa byte. Han stannade tre steg ifrån det hörn, i vilket den olycklige juden nu så att säga rullat ihop sig för att taga så litet utrymme som möjligt, och gjorde tecken åt den ene av slavarna att närma sig. Den svarte drabanten trädde följaktligen fram och upptog ur sin korg en stor våg och flera vikter, som han lämnade framför Front-de-Bœufs fötter, varefter han åter drog sig tillbaka till samma vördnadsfulla avstånd som förut.

Dessa mäns rörelser voro långsamma och högtidliga, som om ett varsel om fasa och grymhet svävat över deras själar. Front-de-Bœuf själv började med att på följande sätt tilltala sin olycklige fånge:

»Förbannade hund av en förbannnad ras», sade han, väckande fängelsevalvets dystra ekon med sin dova och hemska röst: »Ser du denna våg?»

Den olycklige juden mumlade ett svagt ja.

»På denna våg skall du åt mig uppväga», sade den obeveklige baronen, »tusen silvermarker efter Towerns i London vikt och halt.»

»Helige Abraham!» sade juden, som i denna ytterliga fara återfick bruket av sin röst. »Har man någonsin hört talas om en sådan fordran? Vem har någonsin ens i bardens sång hört talas om en sådan summa som tusen silvermarker? Vilket mänskligt öga har någonsin blivit välsignat med åsynen av en sådan hopad skatt! Icke inom Yorks murar, om du också genomsöker mitt hus och alla mina stamfränders, skall du finna tiondelen av denna väldiga summa i silver.»

»Jag är inte oresonlig», svarade Front-de-Bœuf, »och om det är ont om silver, tar jag gärna guld. Om du ger mig en mark guld för sex marker silver, kan du friköpa din otrogna lekamen från sådan bestraffning som du ännu aldrig drömt om.»